Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
klass som man förut velat undvika är ju i själva
verket en typisk erfarenhet från bombade
storstäder, där bomberna om också endast för ett
kort ögonblick och på begränsade områden
fick klassgränserna att rasa. Men hos en och
annan och tydligt nog hos Sansom själv var
det skedda alltför överväldigande för att kunna
glömmas sedan bützen blixtrat färdigt, och
det skänker dessa tidiga efterkrigsnoveller en
inre spänning, som knappast slappas av att
debattörens hetta ibland råkar bli större än
diktarens eld. Stig Dagerman
Pånyttfödelsen i Venedig
Franz Werfel: Verdi. Översättning av Knut
Stubbendorff. Bonniers 1946.
13: 50.
När Werfel 1923 påbörjade nerskrivandet
av sin roman om Verdi hade röken efter
världskrigets expressionistiska
domedagsstämningar inom honom till största delen skingrats;
i den boken visar han för första gången att
han med lekfullt mästerskap behärskar den
klassiska, lätt konventionella form, som
tusenden förstår. Som expressionist hade han varit
profet, en profet som ville aktivera den
europeiska anden; som skicklig utövare av den
klassiska romankonsten blev han också en
propagandist, som inte skydde effekter. Werfel
förblev spiritualist och profet i hela sitt liv,
men som en logisk följd av sin panteism och
broderskapsmystik, av sin tro på folket som
ett instrument för gudomliga krafter, vänder
han sig i motsats till den tyngre, högtidligare,
objektivare och delvis solidare Thomas Mann
till en bred publik — och han vill hellre rycka
den med sig än imponera på den. Skillnaden
mellan den folklige Verdi och den magnifike,
imponerande Wagner påminner något om
skillnaden mellan Werfel och Thomas Mann, och
det är mycket naturligt att den senare har visat
ett så påfallande stort intresse för Wagner.
Thomas Manns definition på Wagners konst
som en naturalism som så småningom stegras
till symbolism och slår över i myt gäller i stort
sett också honom själv. När Thomas Mann
kallar Wagner för en gammal magiker och
häxmästare ligger det en uppenbar kollegialitet
i tonfallet; liksom Wagner kan för övrigt
Thomas Mann inte riktigt dölja sin
påfågels-aktiga häpnad över den egna genialiteten. För
en etisk personlighet som Werfel, en man
för vilken självförnekelsens, "renhetens" och
"oskuldens" värden är ett axiom, och som i en
ungdomsdikt har liknat godheten vid en tiger
och självförnekaren vid en Tamerlan, måste
däremot det drag av självförgudning som
ingår i Wagners konst te sig ovanligt
motbjudande (att en utpräglat antipatisk värdering
av Wagner är möjlig från helt motsatta
utgångspunkter bevisar Nietzsche). I Verdi ser
Werfel däremot en beundransvärd representant
för sitt eget konstnärsideal, en flärdfri och
renhjärtad uppenbarare av det italienska
folkets geniala musikalitet och oförlösta krafter,
ett värdigt instrument för det översinnliga, en
man och en konstnär som i sitt väsen har
något som Werfel visserligen med en skämtsam
och rätt befogad ursäkt kallar för
transcen-dental modersinstinkt.
Werfels bok om Verdi bygger på grundliga
källstudier och en djup förälskelse i såväl
Verdis konst som hans personlighet. När
Werfel så småningom skrev ner den hade hans
mäktiga men stundom lätt banala intuition
bearbetat stoffet i tolv år. Resultatet har blivit
ett för Werfel typiskt och på många sätt lyckat
mellanting mellan lätt romantiserad biografi,
hetsig stridsskrift och populärt livfull roman.
Miljöskildringen från 1883 års Venedig, denna
stad där "det mänskliga proportionssinnet inte
tycks räcka till", är både briljant,
kalejdo-skopiskt rörlig och målerisk. Psykologin fyller
i stort sett alla realistiska sanningskrav,
samtidigt som den är skickligt arrangerad efter
werfelska principer. Porträttet av den åldrade
Verdi, som driven av en dunkel impuls reser
till Venedig, där den till synes hopplöst
överlägsne Richard Wagner håller hov, omsvärmad
av den italienska ungdomen, är gjort med en
rikt fasetterad och ömsint inlevelse, som höjer
boken högt över så gott som alla
musikerromaner, och samtidigt med en balans, som bjärt
sticker av mot Werfels egna stridsglada
kommentarer i marginalen. Kompositionen är inom
de gränser som dras upp av romanens syften
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
