Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Lorensbergsteatern 1924. Föreställningen blev
remarkabel i vår teaterhistoria som det konsekventaste
försöket med centralt vridscensbygge à la Reinhardt:
hela dekorationen uppdukad som en sinnrik
stadskrokan på scenens mitt redan vid första ridålyftet,
och sedan snurrande ideligen under föreställningen
i takt med de snurriga förvecklingarna. Numera äro
dock de tekniska resurserna större; grundidén har
bibehållits, och byggets huvuddrag känner man också
igen, men nu kan det röras fram och tillbaka, ej blott
vrida sig runt, och i sluttablån försvinner det helt och
hållet för att lämna plats åt en abstrakt
festdekoration. Förstycken och sidokulisser utnyttjas för att
höja effekten och i en scen tages också
rundhorisontens djupverkan i anspråk bakom bygget med
utmärkt resultat. I denna överdådiga ram dansar så
farsen fram, elegant och uppsluppen, på en gång
naiv och utspekulerad. Det är en äkta Knut
Strömföreställning, som signifikativt kröner det nu
avslutade tredje decenniet av hans regissörsgärning.
Som den knipsluga Dona Juana, alias Don Gil,
sågo vi denna gång Agneta Prytz. Rollen klädde
henne förträffligt, både när hon bär karl- och
kvinnokläder — hennes mycket utarbetade, karakteristiska
plastik kom för en gångs skull till sin rätt, och
blandningen av friskhet, raffinemang och tjuvpojkslynne
var helt betagande. Wanda Rothgardt var rivalen,
som hon tjusar till och gör till sin allierade
(spelad täckt, men utan överraskningar) och Benkt-Åke
Benktsson dess höge fader, den spanske granden,
oerhört voluminös och i sanning dråplig i sin mask
mellan Pappenheim och Gustav II Adolf. Av övriga
aktörer var det framför allt två, som klarade stilen
präktigt och vunno publikens stora bevågenhet: Ludde
Gentzel som betjänten Caramanchel och John Precht
som den svartsjuke Don Alfonso. Det förra kunde
man ha räknat ut, ty Ludde Gentzel är ju en gammal
revyartist och durkdriven i konsten att ta hem
poängerna i spel direkt mot publiken; och Caramanchel är
också en förtjusande roll, folkligt levande mitt i sitt
burleskeri — i själva verket litterärt sett den
egentliga nyskapelsen i denna fars av de Molina. Men att
Precht avslöjade sådana farsörtalanger var en prima
överraskning, kvällens gladaste. Lisa Lundholms
fryntliga Dona Clara må även nämnas; hon charmerade
faktiskt.
Givetvis har texten hanterats ganska fritt, och
därom är i och för sig intet ont att säga, men fullt så
mycket kåsörmässig slafsighet, som bearbetaren
Ekblom (signaturen Brisco) begåvat den med, hade
varken varit nödvändig eller önskvärd. Medan blåpennan
var i farten, kunde den enligt min mening gott ha
fått korta en massa av de förklarande utläggningarna
särskilt i sista akten, där det börjar regna don Gilar
i gröna byxor från alla håll, och effekten i så hög
grad vilar på den rivande farten. Utläggningarna var
nödvändiga på den tid då man spelade nästan utan
dekorationer och kostymer, och publiken var mindre
bortskämd med tempo och även mindre tränad i att
se film och teater än vi. Nu tynga och trötta de
huvudsakligen.
Herman Koppel hade försett föreställningen med
musikaliska vinjetter och lvo Cramer med frisk
koreografi. En del statister och korister hade samtidigt
måst anställas; och ibland trodde man sig nästan på
gott och ont försatt till operettscenen Stora Teatern,
i en av dess bättre föreställningar. Det går dock
tydligen att spela 1600-talsfars för moderna människor,
om man nämligen har en regissör, som förälskat sig
i uppgiften. Ebbe Lindé
Mannen och hans överman av George Bernard Shaw.
Dramatiska teaterns lilla scen.
Bernard Shaw fyllde 90 år i somras och av den
orsaken har han fått stå för muntrationen på flera
stockholmsscener. Visst var det rätt tänkt att fira
denne lysande och stridbart produktive dramatiker,
inen tyvärr vittnade de blyga
hyllningsföreställningarna endast om hur rädd man inom svensk teater är
för den gamle propagandören och dialektikern.
På Lilla Dramaten hade man fått fatt i det stycke,
med vilket Shaw 1903 slog igenom som dramatiker,
nämligen "Man and Superman — a comedy and a
philosophy". Filosofin var förstås borta ur den svenska
titeln och dessvärre också ur föreställningen, som blev
betydligt mer show än Shaw. Att det rörde sig om
en lätt nietzscheanskt färgad Don-Juan-attack mot
den traditionella moralen, dolde man omsorgsfullt för
parketten. Om styckets tendens således slog slint —
och vad är en Shaw-pjäs utan förkunnelse — berodde
det kanske något på att den officiella moralen blivit
en smula lösare sedan sist och att Shaw ställer
problemen socialt där vi ser dem psykologiskt, men
framför allt låg felet hos regin, som inte förmådde lyfta
fram styckets allvarliga sida utan även här gjort det
till en verklighetsfrämmande dräktkomedi. Historien
upprepar sig, och i Per Lindbergs "Kring ridån"
läser man med en viss glädje följande rader: "Men
lustigt nog, Människa och Övermänniska spelades vid
sin tillkomst som en förlovningskomedi under titeln
Mannen och hans Överman, med utlämnande av hela
den filosofiska (tredje) akten om Don Juan i helvetet.
Shaws samtida hade inte alltid så lätt att följa hans
galopp!" Felgreppen, bearbetningen och
översättningen var exakt desamma ännu. Funnes det en ambitiös
studioteater i Stockholm kunde den på pin kiv tagit
upp de överblivna bitarna — det är mer än en
tredjedel — och därmed gett en väl så rolig och betydligt
riktigare bild av det stycke som i författarens företal
kallas "en komedi för en parterr av filosofer".
Den unge regissören Göran Gentele hade fått upp
"förlovningskomedin" i ett smattrande tempo, tydligen
var han medveten om att en svensk publik tagen från
julborden inte är så filosofisk som den ser ut och inte
tål att sitta särskilt länge. Den olyckligt förälskade
poeten (Erik Strandeli), den nya tidens
motormänniska (Bengt Eklund) och den amerikanske
millionären (Rudolf Wendbladh) blev därför just så enkelt
tillyxade typer som man brukar möta i julpjäser. Det
verkade nästan generande när Stig Järrel som den
moraliskt ohämmade Don-Juan-ättlingen Jack Tanner
inte ens visste lägga band på sin talang utan spelade
ut för fullt. Under hans repliker och stundom under
Gunnel Broströms fick man en oroande aning om, att
detta kunde kanske vara något att lyssna på. Visst
var det roligt och visst höll den konstfärdiga
intrigväven ihop trots klippen, men man gick hem med för-
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
