Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
fattarens suveränt självironiska slutreplik i minnet:
"Prata du bara." En baddare att prata den där Shaw.
Claes Hoocland
Mot gryningen (Winterset) av Maxwell Anderson.
Malmö Intima Teater.
"Winterset" är och förblir det stora centraldramat
inom det amerikanska 30-talet. Aldrig förr eller
senare har det lyckats Maxwell Anderson att så
förverkliga sitt program, att inblåsa den stora tragediens
eviga anda i samtida dagsreportage. Annars har det
ofta hänt honom att de båda ingredienserna skurit sig
mot varandra, och ej sällan har det kommit något
rätt uppstyltat över retoriken, särskilt när man haft
på känn att han varit ute i mera officiella
propagandaärenden. Men här är allt sammangjutet, äkta,
stolt och stort. Det är ett drama med starkt
spännande handling, men spänningen är liksom vilande,
den har stelnat till ett kristalliskt valv, under vilket
blankversen ekar högtidligt skönt och fyndigt som
Salomos ordspråk, och gestalterna stå plastiskt klara:
den unge Mio Romagna, på jakt efter upprättelse åt sin
far, den anarkistiske idealisten, som avrättats för ett
bankrån; hans jämnårige Garth Esdras, som har
trådarna till sanningen i sin hand, men schackas av
livshot från gangsterchefen Trock Estrella och ej vågar
utlämna dem; Garths syster Miriamne, sliten mellan
kärleken til] brodern och Mio, och den gamle juden,
Esdras s:r; samt — ditsatt med djärvaste greppet —
den sinnesrubbade domaren Gaunt, som en gång
fällde den orättvisa domen och alltsedan förhindrat
resning, och som nu går kring som sin egen skugga, ett
offer för bortträngd självanklagelse och krampaktigt
självförsvar. Alla dessa sammanföras en senvinternatt
med snö och regn i en källarlägenhet i New Yorks
gangsterterroriserade utkanter; och innan den grå
gryningen kommer, har Mios och Miriamnes korta
livslopp fullbordats.
Som man minns och förstår är detta skådespel
inspirerat av Zacco- och Vanzettiprocessen, som på sin
tid (och sannolikt med rätta) upprörde
indignationen i hela världen, och gav stöten till så olika
litterära verk som Upton Sinclairs breda miljöskildring
"Boston" och Karin Boyes intensiva dikt "De dömda".
Någon nyhet för Sverige är stycket icke. Det gavs,
under andra namn, i Göteborg redan 1937 och på
Nya Teatern i Stockholm ett par år senare. Vid båda
tillfällena gjordes Miriamne av Irma Christensson.
Vid Malmöföreställningen, som alltså mest blir ett
övertygande bevis på dramats tidlösa ungdom, har
rollen övertagits av Inge Waern. Hon är egentligen
långt riktigare i typ, men saknar den atmosfär av
vårlig oberördhet, som åtminstone i Göteborg stod
kring föregångerskan, och då blev pjäsens starkaste
signum. I Malmö koncentrerades ljuset genom
skådespelarprestationernas överlägsenhet och planmässig
regi i stället på två andra gestalter, som i Göteborg
och Stockholm trädde mera i bakgrunden — den
rubbade domaren, som i Anders Frithiofs tolkning
blev till en hel kabbalistisk symbol för det borgerliga
samhällets rådlöshet och kraftlöshet (väl en av denne
skådespelares yppersta prestationer överhuvudtaget)
och den gamle Esdras (Erie Malmberg), språkröret
för seklers trötta och undergivna visdom. De unga
männen gåvos av Curt Masreliez och Ulf Johansson,
gangstern Trock Estrella av Nils Fritz. Den senare
har råstyrkan gratis i sin apparition, och lade mest
an på att komplettera den med uttryck för
dödsrädsla och lungsiktighet, något som förvisso också
hör rollen till, men överspelades, med stundom
olycklig melodramatisk och sentimental effekt. Kolbjörn
Knudsens torra studie var då på sin tid mycket
verkningsfullare.
Med fem scener, som omväxlande spela i
källarrummet och i gränden omedelbart utanför dörren, hör
pjäsen till dem som liksom ropa på vridscen; men
Sandro Malmquist hade löst omdekoreringsproblemet,
så att det hela löpte utan stor tidspillan. En utmärkt
regipoäng blev tredje aktens folkscen, som först vid
detta åskådande övertygade mig om sitt konstnärliga
värde och sin meningsfulla plats i dramat.
Ebbe Lindé
Film
Flickan och odjuret (La Belle et la Béte). Manus
och regi: Jean Cocteau. Produktion: André Paulvé.
Jean Cocteau, ryktbar avantgardist sedan trettio år
tillbaka, är en poet som i stor utsträckning sökt
uttryck för sin poesi utanför den lyriska formen, delvis
utanför ordkonsten: i teckningar, i scenskapelser, i
film. Ja, frågan är om han inte kommer bäst till sin
rätt som filmdiktare, där han på en gång förfogar
över ordet, bilden och handlingen för att förmedla
sina fantasier med deras egenartade förening av det
drömlikt bisarra och det psykologiskt intellektuella.
"Flickan och odjuret" rymmer en hel rad av
Coc-teaus poetiska uppfinningar, men vacklar ändå som
helhet mellan fantasiingivelse och tvångsberättande.
Denna film är trots all originalitet för mycket av
konventionell saga, en eftergift åt normalpublikens krav
på igenkännlighet och intrigförlopp. Ett
askungemotiv i parodisk medeltidsinramning kombineras med
myten om odjuret som kräver människooffer och
offermysteriet som utväxlar döden med kärleken. En
förtrollad prins i vilddjursinkarnation härskar i ett
magiskt skogsslott, sliten mellan blodtörst och
kärlekslängtan. En ädel köpmannadotter, fadersbunden
intill självuppgivelse, går de okända fasorna till
mötes-i en blandning av rysningsfylld fascination och
dröm-präglad overklighetskänsla.
Det mest suggestiva är kanske slottet i skogen med
dess hjortar och rosensnår och väldiga, silhuettsvarta
djurstatyer, dess levande armar som sträcks ut ur
väggarna med tända kandelabrar, dess karyatider med
levande ansikten, dess talande föremål och rullande
djurhudar. Det är ett stycke surrealistisk drömvärld,
genomkorsad av vinddrag och rökfläktar, i en tystnad
som plötsligt bryts av melodiska klockslag, av
dödsskrik eller osynliga körers sång. Odjuret ger inte
riktigt samma illusion som omgivningen, en sagokung
med ludet rovdjurshuvud, med blodig mun, med
lidande, ljusbländade ögon och klor som ryker av hetta.
Masken är så skicklig att den rentav gör sig bäst i
närbild, men just den realistiska påtagligheten hos
denna djurgestalt som även talar med hes stämma ger
den ett visst pekoralistiskt drag.
Symboliserar det hela någonting skulle det väl vara
185
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
