Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
konflikten mellan de omedvetna naturdrifterna och
det medvetna människoplanet, den ömsesidiga
dragningen mellan motsatser som eftersträvar en högre
enhet. Kanske skulle man också kunna intolka en
politisk symbolik i filmen, ett uttryck för besvikelse över
våld-möt-våld-metodens resultat. Den i många
skräckfilmer utnyttjade kontrasteffekten mellan kvinnan och
djuret har en arkaisk djupdimension som aldrig
förfelar sin verkan, en fördold våldtäktslockelse som
hejdar sig just framför den inre censurens tröskel.
Den avslutande himmelsfärden överför de gamla
målarnas framställning till filmvision: kärleksparet som
efter den lyckliga föreningen av motsatserna natur
och ande uppstiger till sin himmel bland virvlande
mantlar och skyar.
I sina bästa partier präglas filmen av ett slags
fosforescerande fantasimaterialisation, med
spänningsfylld förväntan inför varje ny syn av vild stegring och
skönhetsextas. En annan sida av filmen utgör den
parodierade sagovardagen med höns som flaxar ur
bärstolarna, föremål som sparkas vresigt omkring och
tvättkläderna som avstänger gården med sina vita
ridåer. Med hjälp av sina konventioner glider filmen
fram över avgrunder, där mysterier skymtar genom
rutor av is. Offrar den så att säga åt vanan med ena
handen ger den åt fantasien med den andra. Den är
stimulerande och prisvärd som ett på många sätt
avvikande försök, även om den är för bunden vid
berättandet för att riktigt komma i närheten av den
befriade filmdikt man drömmer om.
Artur Lundkvist
Den vassa eggen. Edmund Goulding. Fox.
Somerset Maughams roman har fått tjäna till
underlag för en film som i många avseenden är typiskt
amerikansk. Den använder sig utan särskild
konstnärlig medvetenhet av en uppförstorat realistisk
miljömålning, en rad omsorgsfullt genomarbetade,
detaljrika, på djupet befolkade tavlor från societet och
pariserlokaler. De senare hör till filmens avgjorda
tillgångar: en hel skala av karakteristiska
publikställen, från eleganta nattklubbar ner till danshaken
på Rue de Lappe och arabiska källarhålor,
framtrollade med en naturalism som får med det hålögda och
bleksvullna, det kallhetsiga och det oljat
inställsamma. Naturligtvis är de att uppfatta som turistinslag i
filmen, vilken övervägande handlar om bättre folk,
om välsituerade amerikaner i Paris på tjugutalet,
återgivna med en patina av föråldrad modejournal
som kan föra tanken till Henry James.
Förloppet har en nyckfull prägel av
dagboksfragment, vilket kan vara fördelaktigt för fantasin och
för koncentrationen på det huvudsakliga, men som å
andra sidan lämnar några kännbart gapande luckor
(upplevelserna i Indien, händelserna kring
kvinnomordet). Den gamle societetsfjanten får utbreda sig
mer än hans uppgift som kontrasteffekt motiverar,
under det Larry som skulle vara själva fokuspunkten,
på en gång ett oroande psykologiskt problem och en
andlig kraftkälla med intensiv utstrålning, mest
förhåller sig avvaktande i bakgrunden. Han är bäst när
han säger nej, när han vägrar att låta spänna sig för
det amerikanska framåtskridandets triumfvagn eller
att snällt ta societetsäktenskapets förgyllda betsel i
mun. Han föredrar att med stöd av ett ganska
betryggande kapital söka efter livsmeningen under
arbete i gruvor eller på vandring bland indiska
pilgrimer, sålunda förkovrande sig i demokratisk-evangelisk
människokärlek.
Kring honom surrar en kvinna som en geting,
ungdomsfästmön som nödgats ge upp honom och aldrig
kan glömma denna motgång. I konflikten dem
emellan företräder hon den materialistiska expansionens
idé och han den andliga förnöjsamhetens, två
inställningar som individuellt speglar olika temperament
och socialt olika ekonomiska perioder: det gäller att
bli rik eller att bli god, att roa sig eller att finna
frid, att anses för något av andra eller att vara något
i sig själv. I detta vilsekomna försök till amerikansk
självrannsakan urskiljer man tydligast kritiken av
kvinnan som pådriverska i samhällsslaveriet, som
rutintillvarons lockfågel. Bredvid denna kvinnotyp
avtecknar sig en annan, den helhjärtade känslans kvinna,
som blir offer för en tragedi och patetiskt går under,
henne som Larry vill rädda med ett ädelmod som
givetvis inte fungerar.
Bland allt det trevande och utdragna har regin dock
fått in en viss intensitet, särskilt i det mimiska:
ansiktsuttrycken drivs upp nästan till stiliserade
masker och fasthålls medan kameran suger ut deras
känsloeffekt. Artur Lundkvist
Notorious. Alfred Hitchcock. RKO Radio.
Den senaste Ingrid Bergman-filmen är medelmåttig
Hitchcock och han har heller inte brytt sig om att
signera den med en skymt av sig själv nånstans i
bildmarginalen. Ändå har han haft god hjälp: Ben
Hecht för manuskriptet och utom Bergman Cary
Grant och Claude Rains i de bärande rollerna. Det
mest spännande är några bilder av Rio från luften
och dem har väl Hitchcock bara lånat ur någon
journalupptagning. Den spionhistoria som rullas upp är
ganska tam och klolös jämförd med sådana
kusligheter som "De trettionio stegen" och "En dam
försvinner". Förr skulle han ha försmått så enkla
effekter som Ingrid Bergmans desperata berusning och
den efterföljande vingliga bilfärden. Och av besöket
i nazisternas vinkällare hade han definitivt fått ut
mera än en sönderslagen bourgogneflaska med
pulvriserad uraniummalm. För att inte tala om
kärlekshistorien, modell Michael Arlen, i vilken Cary Grant
med sammanbiten yttre knölighet och blödande
gymnasisthjärta tvingar sin själs älskade att för Uncle
Sams skull ingå äktenskap med den trevligt rufsige
Claude Rains som föreställer en stenrik nazistagent,
komplett med spöklik, dominerande mamma och en
vänkrets av djävulskt karikerade tyskar. "Notorious"
är en typisk exponent för den hollywoodska
drawing-roomstilen med opersonliga lyxinteriörer och ombyten
av kläder som på en mannekänguppvisning. "Har jag
skaffat mig de dyraste stjärnor som står att
uppdriva, en berömd regissör och en smart
manusförfattare så vore det väl också tusan om jag inte också
skulle ha råd med snygga gångkläder, tjocka mattor,
skulpterade guldstolar och några lådor champagne",
resonerar David O. Selznick och märker inte att mr
Hitchcock har tråkigt och längtar efter pubs och
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
