Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gemena beskyllningar. Samhörigheten med
hustru och barn kunde enligt Strindbergs sätt
att se endast upplösas på ett fullkomligt
natur-vidrigt sätt. "En dåres försvarstal" är icke blott
ett försvar och en hämndeakt. Den vittnar
om att hans attityd till hustrun under åren
1885—88 ofta präglades av ren desperation.
Skulle man icke kunna tänka sig, att "En dåres
försvarstal" även är ett skri av förtvivlan ? Det
kan inte vara hans skuld att det hela gått
sönder, och för att övertyga sig om att så ej
är fallet går han lös på den lyckliga tiden
i deras samliv. Denna tolkning synes mig
bekräftas av dispositionen i "En dåres
försvarstal". Den övervägande delen av boken
ägnas nämligen tiden före landsflykten 1883,
de lyckliga åren. Försvaret blir samtidigt en
dödsstöt åt hans kärlek, han sliter de sista
banden, de gemensamma minnena av den
svunna lyckan. Vittnar icke detta om att han
var skakad i sitt innersta, att han höll på att
fullkomligt förlora fotfästet i tillvaron?
Jacobsens stil är ledig och medryckande.
Han har lyckats förmedla den tragiska fläkt,
som alltid måste färga detta avsnitt av
Strindbergs liv trots alla de osmakliga och gemena
detaljerna. Han får oss att förstå båda parter,
den psykiskt sönderslitne och utarbetade
diktaren, som i varje ögonblick känner sin familjs
ekonomiska existens hotad, och den i lidande
prövade hustrun, som på ett storartat och fint
sätt fogade sig i ödets slag och därför inger
verklig respekt. Carl-Reinhold Smedmark
Lidforssminnen
Edwin Malmström: Bengt Lidforss. Några
minnen från åren kring sekelskiftet.
Norstedts 1946. 5:—.
Läsningen av Edwin Malmströms lilla
minnesbok om Bengt Lidforss har för granskaren
inneburit ett återknytande av bekantskapen
med en oförgätlig lärare. Edwin Malmström,
som erövrade skolpojkshj ärtan en masse,
undervisade i biologi, kemi och —
modersmålet! Själva den ovanliga
ämneskombinationen var representativ för intressenas
spännvidd i kretsen kring Bengt Lidforss; att
Malmström hade hört dit, visste man redan då, och
genom honom nåddes mina kamrater och jag
av den intellektuella utstrålningen därifrån.
Nära trettio år senare är jag alltjämt lika
känslig för den och slukar med ivrigt intresse
varje rad som skrives om Bengt Lidforss.
Edwin Malmström har tyvärr lika litet som
någon annan velat ge sig in på någon
psykologiskt fördjupad karakteristik av den
oförliknelige. Med en friskhet och ett
tjuvpojks-humör, som bevarats upp i pensionsåldern,
berättar han om sina studentårs lärare och
vän, ger en rad livfulla, roande närbilder av
honom i arbete och förlustelser, snabbskisserar
hans vetenskapliga insats och sätter in den på
sin plats i lärdomshistorien. Malmström är
ingen okritisk beundrare; han påvisar det
självfallet tidsbetingade och tidsbegränsade i
B. L:s tänkande, bland annat i den delvis
mycket orättvisa polemiken mot August
Quennerstedt; han döljer inte den brist på förfining
och levnadskonst, den skränighet och råhet
som kunde komma till synes i B. L:s stormiga
bohemliv, men han understryker, att denne
också var en arbetsmänniska som få, besjälad
av en verklig lidelse för sin forskning.
Malmström vill inte gå med på att det fanns någon
personlig demoni hos B. L., men i själva verket
berättar han ett och annat som just pekar i den
riktningen: den kluvenhet, som yttrade sig
däri, att lastbarheten kunde attrahera honom
hos en medmänniska, det blomlikt omedvetna,
det ungdomligt ideella hos en annan; hans
ogenerade framfart med vännernas egendom,
som hade sin motvikt i hans egen
obegränsade generositet; hans förhållningssätt mot en
kvinna som hade "osmaken" att ta en
förbindelse med honom högtidligt. Med allt detta
har likafullt hans väsens gåta lämnats olöst.
Där fanns ju också de andra, de ljusa
komponenterna. Det gör en gott att höra av en som
känt honom väl, att han skulle blivit djupt
besviken över sitt älskade Tysklands senare
utveckling. Det är vidare av speciellt intresse
att få veta, att hans socialism långt mindre var
en doktrin än en hj ärtesak och en kulturfråga,
frågan om sättet att höja människor socialt
och kulturellt. Bengt Lidforss ägde i sällsynt
grad det verkliga bildningskriteriet, förmågan
att otvunget och naturligt umgås med folk ur
alla samhällslager och de mest skilda
intressesfärer, inte minst med arbetarna själva. Och
om Malmströms fina och känslovarma lilla
bok i sista hand inte ger så mycket nytt i sak,
268
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
