Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Rex Warner: Den allegoriska metoden. Översättning av Åke Runnquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REX WARNER
och mer framträdande än de vanligen är hos
en enstaka individ. På så sätt överdrivs de ofta
till oigenkännlighet och placeras i en
omgivning, där fantastiska växlingar av ljus och
skugga får vissa saker att framstå i onaturlig
relief, medan andra helt skyms. Den aplika
familjen Smallweed i "Bleak House" erbjuder
ett exempel bland många.
Fadern till den trevlige gamle farfar Smalhveed,
som bor i trakten av Mount Pleasant, var ett slags
hårdhudad, tvåbent, penningsugande spindel, som
spann nät för att fånga oförsiktiga flugor och drog
sig tillbaka i ett hål tills de lurats i fällan. Denne
gamle hednings enda gud hette Ränta på ränta. Han
levde för honom, gifte sig för hans skull och dog för
honom. När han råkade ut för en svår förlust i ett
hederligt litet företag, där all förlust var avsedd att
drabba andra parten, gick något sönder inom honom
— något som var nödvändigt för hans existens, och
därför kan det inte ha varit hans hjärta —- och bragte
hans bana till sitt slut.
Dickens’ tidiga illustratörer var väl
medvetna om denna sida av hans verk och
avbildade hans personer som otroligt stora eller
små, feta eller magra, böjda eller rakryggade.
Och inte bara personerna utan också hela
scenerierna, t. o. m. möblerna i rummen, fick
bidra med ett fantastiskt overklighetsskimmer.
Och vad som är ännu viktigare, i personernas
och scenernas allmänna relationer till
varandra, i episoderna och i hela
handlingskomplexen finns det, som Edmund Wilson sade,
"en symbolik med mer invecklad tillämpning
och med djupare innebörd än de liknelser, som
hänger likt skyltar över porten".
Medan Bunyans och Swifts allegorier präglas
av nästan ostentativ saklighet och balans,
finner vi hos Dickens och Dostojevskij en
förkärlek för drömmar, visioner, vanskaplighet
och vansinne. De tidiga allegoristerna tycks
säga: "Se noga på dessa märkliga varelser, som
vi visar dig. Du och din värld ser ut så." De
moderna allegoristerna utför proceduren
omvänt : "Här har du din värld", säger de, "se på
den från en något annan synvinkel och du skall
se hur full den är av snedvridna och
oigenkännliga krafter." I båda fallen förefaller det
emellertid nödvändigt, att allegorin inte bara
är kraftfullt tänkt, utan också, som redan
påvisats, att den är i någon bemärkelse sann.
En del av Dickens’ frambesvärj anden av fasa
och godhet stöter oss, trots att de är kraftfullt
utförda, därför att de förefaller oss som
exempel på emotionell eftergivenhet snarare än
konsekvent tänkande. Detsamma gäller, ehuru
i mycket mindre grad, Dostojevskij, den störste
av alla de moderna författare, som använt
metoden. Liksom bristerna hos Bunyan tycks
härröra ur de alltför överarbetade detaljerna,
tycks de hos Dickens och Dostojevskij ha
uppkommit genom överdrift av det vaga, mystiska
och spöklika, som ibland går över det stadium,
där det äger verklig betydelse.
I det parti jag nu övergår till kan det vara
svårt att använda exakt riktiga ord, ty vi skall
inte endast upprätta en distinktion mellan
prosans "sanning genom iakttagelse" och
poesins "sanning genom suggestion och
meningsfullhet", vi måste också ta med i beräkningen
att dessa två slag av sanning ofta går i
varandra. Det finns tillfällen då poesi är mera
"sann" än prosa, och det finns tillfällen då
prosa är mera "sann" än poesi, och stundom
kan sanningen hos båda genast synas
uppenbar. Prosans sanning ligger i den klart
framförda uppgiften och det direkta omdömet,
poesins sanning kräver att förståndet utvidgas
till regioner utöver vad som omedelbart
fastslagits och där vårt omdöme varken fungerar
fullt rationellt eller fullt alldagligt. Allegoristen
som skriver på prosa har att göra med båda
sanningarna, men i synnerhet med den som vi
har kallat poesins sanning. Han eftersträvar
nämligen uppfattningens utsträckning bortom
och utöver påståenden och omdömen.
Det är måhända meningslöst att skriva om
den relativa storheten hos olika slag av konst,
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
