Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Problemet Eugene O’Neill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
PROBLEMET EUGENE 0’NEI LL
sjukt hatat sin far, förmås av sin syster Lavinia,
styckets Elektra, att förgifta Brant och skrämma
modern till självmord. Lavinia, som är sin
mors avbild, är å sin sida förälskad i sin far
och svartsjuk på modern. Efter att ha låtit
locka sig att driva sin älskade mor i döden blir
emellertid Orin lika svartsjukt förälskad i sin
syster. För att hindra henne att gifta sig
fordrar han att hon skall skänka sig åt honom. Då
hon med hårda ord tillbakavisar honom skjuter
han sig, och Lavinia, släkten Mannons sista
överlevande medlem, stänger för alltid in sig
i familjens dystra hus.
Meningen är tydligen att den moderna
åskådaren skall uppfatta alla dessa varandra
korsande sjukliga känslor mellan dotter och
far, son och mor, bror och syster enligt den
freudska psykologin, som här fått en större
allmängiltighet och en mer fantastisk
tillämpning än dess skapare tänkt sig. På samma gång
skall freudianismen bilda en motsvarighet till
den antika släktskulden. De uppträdande, som
äro puritaner, tolka dessa känslor såsom straff
för begångna synder. I en av sina första
anteckningar till dramat talar O’Neill om den
puritanska övertygelsen att människan är dömd till
synd och straff. Det är en lära som alltid legat
nära till hands för O’Neill med hans starka
tro på människans beroende av arv och miljö
på samma gång som han alltid mycket
våldsamt reagerat mot puritanismen. Det är
betecknande att långt innan O’Neill skrev sin
Elektra-trilogi hade en skarpsynt amerikansk kritiker
påpekat hans naturliga släktskap med
Aisky-los. Orestiens gestalter mista inte sina
övermänskliga proportioner i "Mourning Becomes
Electra". Replikerna falla tunga som klubbslag.
Men bilden av O’Neills livsåskådning skulle
inte vara riktig, om man trodde att han alltid
älskar att dväljas i denna åskdigra stämning.
Då och då gör han försök att rycka sig loss ur
den. Det visas bland annat av hans tilltalande
om också inte betydande lustspel "Ah, Wilder-
ness!". Mycket länge är det Nietzsches livstro
och glädjeförkunnelse som får tjäna som
surrogat för hans religiösa behov. Den
förekommer med så gott som ordagranna
Nietzsche-lån i det Shawpåverkade dramat "Lazarus
Laughed".
Emellertid blir O’Neill i slutet av 1920-talet
otillfredsställd med den ateism som förut tycks
ha varit hans egentliga bekännelse. Hans
föräldrar voro troende katoliker, han själv ett
stycke mystiker, och redan i det drama som
följde efter "Stränge Interlude", "Dynamo",
vill han visa att inte bara puritanismen är
benhårt ortodox utan också dess motpol, ateismen.
Reuben, son till en ofördragsam kalvinistisk
präst, förälskar sig i granndottern. Hennes far
förestår en elektrisk kraftstation och är helt
behärskad av vad som kallas "det religiösa
bigotteriet i hans ateism". Reuben övergår till
sin svärfars tro och anser elektriciteten vara
Gud själv. Han dyrkar sin dynamomaskin som
en vilde sin fetisch; dramat slutar med att han
själv kastar sig in i den.
På ett groteskt sätt uttrycker detta drama
O’Neills eget trosdilemma. Han inser, att hans
avsky för puritanismen drivit honom till den
motsatta ytterligheten, en fanatisk materialism.
Något senare skrev han om detta besynnerliga
drama, att det ville "gräva vid roten av vår tids
sjukdom: en gammal guds död och
materialismens oförmåga att skänka oss en ny, som kan
låta våra kvarlämnade religiösa instinkter finna
en mening i livet och en tröst mot dödsfruktan".
"Dynamo" skulle vara första delen av en
trilogi och följas av ett drama med titeln
"With-out Ending of Days". Det sista dramat i
trilogin skulle heta "It Cannot be Mad".
"Without Ending of Days" kom under titeln
"Days Without End" som det sista dramat före
O’Neills långa bortovaro från scenen och visar
vad man kunde vänta sig: inledningen till en
troskris som tyckes föra till katolicismen. Men
redan här är tonen tveksam. Det sista stycket,
635
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
