Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARNOLD LJUNGDAL
från Weimar-tiden, så märker man hur dé
första årens utåtriktade optimism och
verksamhetsglädje så småningom avlöses av en bitter
besvikelse och resignation som inte minst gäller
hertigen själv. Goethe fann sig snart stå inför
valet mellan ett uppgivande av sina innersta
intentioner eller en fullständig brytning. Med
den för honom karakteristiska obeslutsamheten
föredrar han att gå omkring problemet: efter
en ytterst brådstörtad hemlig avresa, som inte
gärna kan betecknas som något annat än en
flykt, avviker han till Italien och inleder
därifrån diplomatiska förhandlingarmed hertigen.
Till slut går han med på att återvända — under
förutsättning att hans personliga rörelsefrihet
för framtiden lämnas obeskuren.
Kompromissen kom att stå Goethe dyrt —
både som människa och som diktare. En
obekymrad andlig rentiertillvaro, sådan som den
han tillförsäkrat sig genom sin
överenskommelse, är ingen lämplig jordmån för
produktivt skapande. Redan hans officiella ställning
vid hertigens hov band honom med tusen
hänsyn och förpliktelser, som i längden måste
verka undergrävande på personligheten.
Avskuren från sin intellektuella ursprungsmiljö
och i grunden djupt fientlig mot den
aristokratiska omgivning i vilken han var dömd att
leva känner han sig med åren alltmer isolerad
och främmande för tidens strävanden.
Osäkerheten inför det uppväxande släktet tar sig
uttryck i olust och irritation. "Missmodets bok"
— "Buch des Unmuts" — lyder den
betecknande titeln på ett av avsnitten i "West-östlicher
Diwan"; den kunde stå som motto över hela
samlingen med dess provokatoriska
försvarsattityd gentemot yttervärlden:
De sänder mig alla sin hälsning
och hatar mig alla till döds.
Med den tilltagande isoleringen följer en
tilltagande andlig passivitet. Lägg först märke till
hur Goethes litterära alstringskraft avtar. De
första Weimar-åren är ännu fyllda av en
sprudlande produktivitet — det är nu som utkasten
till "Ifigenia på Tauris", "Torquato Tasso" och
"Wilhelm Meisters läroår" ser dagen. Men
därmed är även de stora uppslagens tid så gott
som helt förbi: vad som sedan följer i
gestalt-skapande avseende är i huvudsak ett oändligt
mödosamt utarbetande av de nämnda
konceptionerna och av uppslagen från Sturm und
Drang-perioden ("Faust", "Egmont"). Man
kan vid studiet av Goethes verk i dess
biografiska sammanhang inte värja sig mot ett
intryck likartat med det som man får vid
läsningen av ett modernt underhållningsmagasin:
rubrikerna och den väsentliga delen av
innehållet återfinnes med stor stil på de inledande
sidorna, medan resten av texten, tillsammans
med en mängd likgiltigt fyllnadsgods,
drunknar i petit bland annonsspalterna. Till det
likgiltiga fyllnadsgodset räknar vi därvid
estetiska bagateller i stil med "Den naturliga
dottern" och "Storkommendören" ävensom den
svaga och uttänjda fortsättningen av "Wilhelm
Meisters läroår" — "Wilhelm Meisters
vandringsår".
Naturligtvis är och förblir Goethes lyriska
ingivelse alltför stark för att någonsin helt
låta sig undertryckas. Den lever vidare i
hans av spinozistisk naturkänsla färgade
tankepoesi ("Proömion"); och i enstaka dikter
sådana som "Marienbadelegin" och
"Tornväktarens sång" — ur andra delen av "Faust" —
kan den med elementär kraft bryta fram ännu
på hans sena ålderdom. Men det är
undantagsfall. I stort sett kännetecknas såväl hans vers
som hans prosa efter återkomsten från den
italienska resan av en ständigt tilltagande
avmattning och förstelning, som inte minst gäller
det språkliga uttrycket. Den underbara
friskheten och omedelbarheten i hans ungdomsverk
försvinner och ersättes efter hand med en
snirklad kanslistil, som endast i en period av
mekanisering och förkonstling som vår egen
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
