Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Arnold Ljungdal: Litteratur och klasskamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR OCH KLASSKAMP
kunnat uppfattas som "klassisk". Inte heller
har denna utveckling i och för sig något med
Goethes ålder att göra. När man betänker hur
diktare som Dante, Milton, Hugo och Yeats
ända in i det sista fortsätter att fullkomna
sin formgivning och utveckla djärvheten och
pregnansen i sitt ordval, så förstår man att
Goethes vid fyrtio år inträdande konstnärliga
deklination knappast i första hand kan skyllas
på fysiologiska faktorer.
Parallellt med den poetiska utarmningen går
en annan och långt mer tragisk, som gäller
själva människan. Goethes uppgivande av sin
ungdoms politiska frihetsdrömmar är ingen
akt av frimodig och historiskt nödvändig
underkastelse: den är en skamset fortskridande
bortträngningsprocess i det omedvetna som
alstrar neuros och dåligt samvete. Man behöver
bara kasta en blick på något av porträtten från
hans senare år för att se att den vid alla
officiella minnestillställningar devot hyllade
"olympiern" innerst inne är en olycklig och
missnöjd misantrop som föraktar sig själv och
mänskligheten. Och hur skulle det väl kunna
vara på annat sätt. Den man som vid tjugufem
års ålder skapat Gretchen-tragedin men som
på gamla dagar i sin egenskap av minister
avböjer hertigens förslag att benåda en
barna-mörderska som blivit dömd till att mista
livet — den mannen har i själva verket så
effektivt avskurit rottrådarna till sitt eget
djupaste patos att någon annan utväg än
hypo-kondrin knappast står honom öppen.
Det finns en historia om Goethes
sammanträffande med Beethoven — vitsordad bl. a. av
Rolland — som bättre än långa utläggningar
belyser det här sagda. Goethe var vid denna
tid sextiotre år gammal. Beethoven var
fyrtiotvå och en lidelsefull revolutionär, men han
-var beredd att ödmjukt böja sig för den store
diktaren, som han beundrade även om han
inte utan vidare ville kröka rygg för rang och
arrogans. De två träffades under bar himmel
i en park där det var mycket folk. Plötsligt
viskades det att hertigen och hertiginnan
närmade sig. Man bildade genast häck på ömse
sidor om vägen. Även Goethe ställde sig åt
sidan med hatten i hand och djupt nedböjt
huvud. Men då stegrade sig Beethoven.
Förgäves försökte han tala Goethe till rätta, och
när det inte lyckades tryckte han ner sin hatt
över pannan och gick ursinnigt därifrån.
Goethe glömde aldrig denna scen. Vi har
Mendelssohns intyg på att han i fortsättningen
konsekvent vägrade att lyssna till Beethovens
musik, som — enligt hans egen uppgift —
"upprörde" honom alltför mycket för att
tilltala hans estetiska sinne. Tydligen kände han
bättre än sina apologeter inför de utbrott av
en okuvad frihetslängtan som mötte honom
i de beethovenska tongångarna med vilka offer
hans egen harmoni hade köpts.
4
Man har mot den marxistiska tesen om
kulturutvecklingens beroende av klasskampen
invänt att de människor som i ordets egentliga
mening "frambringar" kulturen — författare,
konstnärer, vetenskapsmän — mycket sällan
står i något direkt förhållande till den
ekonomiska och politiska maktgrupperingen som
sådan: den medeltida riddardiktningen är
— påpekas det — lika litet en skapelse av
riddarna själva som 1700-talets franska hovmåleri
är en skapelse av hovmännen eller den
borgerliga 1800-talsromanen en skapelse av
industri-idkarna. Ända sedan historiens gryning har
den kulturella produktionen tvärtom legat i
händerna på en alldeles speciell grupp i
samhället — de s. k. intellektuella — som har
denna verksamhet till uppgift och funktion.
Det kan under sådana omständigheter se ut
som skulle den av oss företrädda uppfattningen
vila på ett fundamentalt missförstånd. Den vill
förklara kulturen ur dess sociala
förutsättningar men vänder sig därvid inte till kul-
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
