Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
tige Christians provokationer och Cyranos knappt
kuvade ilska samt sufflörscenen i balkongakten. Men sen
tar förljugenheten överhand. Att denne bålde
gascognare, annars så talför, i fjorton hela år skulle kånka
på hemlig kärlek till en ung bedårande änka som han
träffar varje lördagskväll: den gubben går aldrig.
När Adolphson för några år sen i Malmö förberedde
sig till uppgiften, gjorde han själv ett kritiskt uttalande
i den här stilen, och både då och nu presenterade han
en Cyrano som med sin martialiska bravur, sin
käckhet och fräckhet, till och med charm var så pass
överlägsen rivalen att det näppeligen blev fråga om
olycklig älskare. Prestationen var i sitt slag briljant och
genomfördes glädjande suveränt i jämförelse med
Malmöföreställningen på sin tid. Rösten bar
visserligen inte alltid ut nu heller; det kunde ibland verka
som om versen silats. Och i de två sista akterna
mattades till och med Adolphsons vitalitet; det var ett
hopplöst fall; dödsscenen ska vi inte tala om. Men att
gestaltningen också hade ett drag av humor minns jag
inte från förra gången. Det kom fram då och då,
medan i till exempel balkongscenen de flotta
stilövningarna fick sin ironiska udd förstärkt genom regissör
och dekoratör Sandro Malmquists putslustiga
arrangemang. Det partiet var dessutom mycket vackert som
månskensbild; jämte den röda prakten i Hotel de
Bourgogne och den kyska höstsvalkan i slutbilden det
för ögat mest tilltalande.
Åke Engfeldt som Christian var riktigt rolig i
provokationsscenen, så självbelåten och så fantasifritt
aningslös om faran som hans lite enfaldige riddersman
framställde sig. Men vad Roxane såg hos honom, det
kunde man aldrig komma underfund med. Och
därmed föll historien sönder. Allra helst som Birgit
Teng-roths Roxane själv var en förtjusande dam med stora
pretentioner. Här kom kvällens stora överraskning,
för hennes insats här överträffade i fråga om graciöst
koketteri och fintligt lustspelshumör så avgjort
åtminstone allt jag sett henne göra på scen. Av det preciösa
maneret gjorde hon snarare en sprittande lek på
skälmskt okynnigt pikanteri. I sin moderliga iver att
ställa väl för herrarna i Castel-Jaloux’ kompani
tenderade hon att omvandla den söta dockan till en nästan
mänsklig varelse; det var väl inte Rostands mening
men jag vet inte just att den är att föredra. Av övriga
rollinnehavare bör framhållas Gunnar Sjöbergs
stilfulle greve, en mycket förnämlig studie, Margot
Ry-dings menande duenna och Erie Roséns trofaste och
anspråkslöse Le Bret. Som helhetsomdöme kan sägas
att det var en föreställning med en ironisk touche
(ljuskronan över slagfältet vid Ärras!), med bravur
och festivitas (vartill Ingvar Lidholms musik mycket
verkningsfullt bidrog) men en föreställning som inte
var utan sina luckor; ett par intressanta rollporträtt
och en vacker överraskning; men alltför rutinmässig
i masscenerna.
Enligt teaterchef Bränner går det en våg av gammal
fin romantik över världen just nu, vilket förvånar
speciellt dem av oss som tycker att allting blir
ruffigare för var dag; men det ska vi inte gå in på här.
Låt oss bara konstatera att ifrågavarande våg så här
i början av säsongen ännu inte nått hans andra scen,
Nya Teatern, där en i George Abbotts stilar tränad
ung man —• också verksam i filmvärlden — vid namn
Garson Kanin slår omkring sig med en rad trevliga,
ibland nästan hårda bollar. Det är lätt att säga att
"Född i går" är ett enkelt stycke med onödigt
understruken tendens; men det är bara rättvist att tillfoga
att det samtidigt är en mycket rolig och mycket
energisk vidräkning med skrothandlarn, brackan,
gangsterkapitalisten Harry Broek, så försåtligt gjord att fri
företagsamhet överhuvudtaget får en del slängar för
samma pris.
I Alvar Granströms parodiskt lysande lyxmiljö
das-kade Bränners vältrimmade trupp om med varann i
frejdigt tempo; på alla håll det bästa spelhumör, och
accentueringen var mer än tydlig. Naturligtvis kunde
man för Harry Broeks del tänka sig en större
kroppshydda än vad Gunnar Björnstrand besitter; en grovare
buffel med bredare gemyt, framförallt äldre till åren och
så avtrubbat säker på sin sak att han utan aningen av
svartsjuk misstro kan överlämna sin kära slampa i den
bildningsfostrande unge journalistens vård. (Detta är
nämligen huvudhandlingen: jäntungen Billie nyfödes
i kunskapens värld, och genom de skickligt
hopgyck-lade Nora- och Pygmalionmotiven vänds så hela deras
tillvaro upp och ner. Skrotkungen mister både henne
och den stora affärschansen.) Men med den
reservationen var Björnstrands insats anmärkningsvärt god;
han är alltjämt hårt disciplinerad men spelade ut
rollens hänsynslösa gemenhet med en säregen hätsk
intensitet, klar att när som helst skaka fram en riktig
fascist under sin klädnad. Sven Lindbergs journalist
var en mycket sympatisk och vinnande ung man, men
man skulle snart önska denna naturbegåvning in på
andra spår; och här hade det varit avgjort till fördel.
Tre förvandlingskonstnärer drog annars till sig den
största uppmärksamheten. Först Gunn Wållgren som
med storartad komik och levande fantasi lekte sig
igenom den nätta slampans metamorfos; från
halvvulgär men ohjälpligt tjusig böna med svajigt
seglande gång och docklikt dumt, nästan förklarat
ansikte till en liten oroad och energisk snusförnuftig
varelse som med stora förvånade ögon såg sig om i sin
nya värld, ivrig att orientera om sig och till sist också
göra rätt för sig, allt under det hon bekymmerslöst
och aningslöst släppte i väg sina rakt på sak gående
eller flygande observationer, och så till sist med något
fördolt konstgrepp fogade ihop uppgiftens bägge delar
och triumferande avtågar, med bevarad tjuskraft och
nyvunnen personlig säkerhet. Vidare Georg Funkquists
karaktärsstudie: den intellektuelle som korrumperas
och exploateras av penningmakten; fylld av
självförakt och whisky; ett med diskret konst gjort
porträtt, som på nytt framhävde den utmärkte
skådespelarens starkt personliga stil. Och slutligen Peter
Lindgren som av sin lilla uppgift som Harrys
hand-gångne passopp lyckats göra ett av föreställningens
allra dråpligaste nummer. En imbecill pjattig
gangsteryngling, rent livsfarlig genom sin hundaktiga lojalitet.
Redan som påpassligt ackompanjemang till de andra
var det berömligt.
Har man tidigare inte stiftat bekantskap med Wildes
"Solfjädern", så blir man rent chockerad av
besvikelsen. I jämförelse med Blancheteaterns stycke
häromåret ("The importance of being Earnest") har den
678
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
