Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
här pjäsen inte bara ett så påfallande mycket mindre
antal roliga repliker, annars Wildes egentliga tillgång
som pjässkribent. Här tryter också fantasin, och den
fabuleringsglädje som utvecklades i historien om mr
Bunbury längtar man förgäves efter. I detta tidiga
stycke sätts vi till och med några gånger in i rena
melodramen.
Vasateaterns föreställning, i fru Lundholms regi,
hade låtit dessa drag bestå och överhuvudtaget lagt
uppgiften väl allvarligt. Där fanns mycken raffinerad
dräktprakt och interiören kunde verka rent bländande
påkostad och smakfull tillika: all heder åt Winnie
von Kantzow. Och visst sköttes konversationsuppgiften
(av Nils Ohlin, Håkan Westergren och Olav Riégo)
med all den cynism, världsvishet, flotthet, fjantighet
och stupiditet som omständigheterna krävde, medan
Gull Natorp fick bissera sin gamla lady från
Wilde-stycket på Blanche; hon var lika torroligt dråplig här
och så fullkomligt oanfäktad av de storartat muntra
effekter hon åstadkom; dessutom denna gång
beledsagad av Bojan Westins lilla sedesamt hycklande våp,
en rolig prestation i sammanhangens utkanter. Willy
Peters var just så hemlighetsfull att man innan mrs
Erlynnes entré kunde tro på ett förhållande, och Sture
Djerf visade ett ovanligt behagligt sätt att röra sig;
men bägge uppgifterna hörde till de ointressanta, och
det är vackert nog att de gjorts acceptabla. Men mindre
lyckat var det att både Margit Manstad som den av
societeten icke längre godtagbara modern och Gaby
Stenberg som dottern, lady Windermere själv, fått hålla
kvar så mycket av melodramen. För den förra gick
det lyckligare till slut, för segern blir hennes och där
tog Manstad hem sina poäng som en glansfullt
triumferande f. d. synderska och en t. f. uppoffrande moder
som med glittrande gott humör håller positionen och
har råd att avstå från det sentimentala. Verkade hon
för lite av prydnadsföremål i societeten, så vart Gaby
Stenbergs öde denna gång det motsatta. Det fanns
mycket av sval puritansk skönhet över hennes korrekta
uppenbarelse, och till den typen kunde ju hennes
bundna spel svara ganska bra. Men det var eget att se
smärtans skyar ila så flitigt över ett vackert
kvinnoansikte just hos Wilde.
Det är Dramatens bägge scener som denna gång
svarar för de litterärt vägande programmen. Mot mrs
Erlynne hos Wilde står societeten, och det är skämtan
värt, men mot fru Stordal i Cora Sandels "Kranes
Konditori" står hela det lilla nordnorska samhället,
och det är allvarligt nog. Nu har ju detta verk både
som roman och som skådespel i Helge Krogs
bearbetning redan utförligt behandlats i BLM (nr X, 1946,
nr III, 1947), så jag kan här gå tämligen direkt på
föreställningen.
Typiskt för detta styckes struktur är ju att det så
starkt bygger på effekten fjärrverkan. Det är en
ytter-och en innerscen: konditoriet och privaten; i första
och tredje akten. Den andra, som i Helge Krogs
om-diktning förlagts till rallaren-sjömannens enkla
träskjul, är en vidareutveckling av situationen på
privaten : det som händer är att den fattiga sömmerskan, som
fått nog av allt fult och slarvigt och eländigt i sin
tillvaro, räddas till livet av olyckskamraten Kubben. Det
förloppet stod klart för en i Rune Carlstens regi. Men
det som inte kom fram med samma pregnans var de
egentliga orsakerna till att förhållandet mellan Katinka
och Kubben aldrig fullbordades. "Dom vill mej så
väl", är ett av hennes desperata återkommande uttryck.
Det vi borde fått se var ett antal lena satar i aktion,
omedvetna plågoandar, terrorister i
välgörenhetsfacket. På Dramaten var hela den sidan av historien
förgrovad och förfuskad. Så blev den fjärrverkan som
krafterna runt det vinddrivna paret åstadkom något
helt annat än det rävspel av ironiskt arrangerade
effekter som under beteckningen social
konventionalism skulle göra deras kamratskap till en fullkomlig
illusion. Alla de som här på teatern trakasserade och
drog och slet i den stackars Katinka borde, tycker
man, snarast ha drivit henne i sjömannens famn, på
rent trots. De störde paret, mer än de förstörde för det.
I stark förenkling ter sig dramat som en auktion på
konkursboet Katinka, med bud och överbud; detta
märks tydligast i tredje akten. Och eftersom den yttre
handlingen i pjäsen inte är så stark, vill det till att
dessa situationer blir tillräckligt spänningsfyllda. Inga
Tidblads Katinka var gestaltad med all den subtila
konst som denna benådade artist är mäktig. En liten
frusen stackare, märkt av fattigdom och sprit; hes och
hopplös. För varje nyans i sprödhetens melankoli
kunde hon finna en ren ton. Men det var långtifrån
någon enstämd elegi hon spelade upp. Hysterin i de
gälla utbrotten förde i tankarna en annan av hennes
livsskadade och på branterna stapplande kvinnor från
senare år, Ella i "Alla Guds barn har vingar", men i
den nya rollen fick hon bruka så mycket större
register. Rent betagande innerligt gjordes scenen i
träskjulet, när brustenheten och skräcken viker och en
liten strimma rogivande ljus faller över hennes trötta
drag. Det var i samspelet mellan henne och Uno
Henning som man ville spåra regins finaste intentioner.
Om man ändå, trots allt, vill kritisera Inga Tidblads
rollskapelse, så beror det på att hennes Katinka
knappast motsvarade den mellan olika alternativ väljande
varelse som behövts för den dramatiska spänningens
skull. Detta livsöde blev nu för trist för att
möjligheten till någon slags frigörelse egentligen kunde
hållas öppen. Och därmed miste auktionsproceduren
onekligen sin väsentliga innebörd. Man tänkte
faktiskt ibland på vad Märta Ekström skulle ha presterat
just här. Uno Hennings uppgift som den idealiserade
Kubben, proletären, särlingen och själsläkaren, är
riskabel för att inte säga odräglig. Så mycket större skäl
att beundra den atmosfär han skapade kring sig, en
varmt mänsklig, prövad vardagsfilosof, påståelig i sin
rättframhet men inte utan en ursprunglig nobless, och
med humor som sina skiftande erfarenheters
dyrbaraste avlagring. Henning utvidgar tydligen sina
domäner för var gång man ser honom. Av övriga
medverkande nämner jag helst barnen, Christian Bratts
ohängda unga lymmel och Anita Björks hårt skrämda
trotserska, Gösta Cederlund och Dora Söderberg.
Är det en tillfällighet att också regissör Göran
Gentele på Lilla scenen ägnat sig så starkt åt yttereffekter,
överdrivit dem till den grad att pjäsen — Synges
"Hjälten på den gröna ön" — knappast fått sin
egenart helt respekterad?
Hjälten Christy skapas av sin publik och detroni-
679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
