Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
seras igen av den. Det var den fabeln som inte var
tillbörligt framtonad, medan å andra sidan den enklare
komiken tog onödigt stor plats. Synges underfundiga
stycke visar oss färgstarka människor som är galna i
dikt, fantasteri, teater, inbillning. Så länge dråpet är
dikt och berättelse för dem, är de med på noterna; då
är det inte fråga om lagar och moral. Att slå ihjäl far
sin långt borta, det är ett äventyr helt enkelt, en
historia om mod; det blir pojkknatten som besegrar jätten
allra minst. Men när fadern väl uppenbarar sig och
driver den avslöjade hjältestackarn till förnyad
misshandel, ser hans publik i detta inget annat än
brutalitet och rått tilltag. De hör till den sorten som lever
mer i oansvarighetens fantasi än i realiteternas koja.
Huvudfelet hos Gentele var att Christys auditorium
fick agera så mycket för agerandets egen skull.
Flickungarna till exempel, som hoppetossade igenom flera
scener. Men den värsta röran kom i slutuppträdena
där det inte var Christys fall som blev det egentliga
temat utan hopens skrän- och lynchlusta. Det är ett
elementärt misstag att tro att utdragna slagsmål är
något på scenen särskilt intressant, detta apropå den
bundne Christys sega kamp med fyra man och en
kvinna. Överhuvudtaget blev detta en kväll med på tok
för mycket knuffande och dunkande och flängande
och skrikande.
Ändå fanns i föreställningen ett utomordentligt fint
anslag: Christys entré, så fylld av innebörd och
spänning, blickar av osäkerhet, meningsfullt halvdunkel,
spöken i luften. Där kunde vad som helst hända. Och
där var de tre burleska folkliga typerna mest till sin
fördel (Artur Cederborgh, Hans Strååt, Rolf Gregor).
Även Järrels Christy hade några av sina bästa stunder
i historiens tidigare partier när den stukade och
döds-förskräckte gossen håller på att nosa in sig lite i
förhållandena. Det allra första ljugandet verkade också
fritt från spekulation, men när sen hjälterollen ska
blåsas opp och det förmodade dråpet på fadern
verkligen ska välva om hans situation, så vill inte fantasin
skena i väg på guldskor. Hans Christy förvandlades ju
för våra ögon och Järrel fascinerar alltid på något sätt,
men besatt och trolltagen blev han nu aldrig. Någon
riktig resonansbotten för fantasitonen fanns för övrigt
inte hos hans partner, Gunnel Broströms unga flicka.
Hon var grann och otämjt vild men märkligt
onyanserad. Och hård i rösten. Det var först i kärleksscenen
i sista akten, omedelbart före katastrofen, som hon
riktigt släppte av på sina kärva och sturska tag, och den
scenen gjorde hon och Järrel med stor hängivelse. De
riktiga Syngegestalterna var emellertid några andra:
Anna Lindahls otroligt snabbtungade och gement
insinuanta änka, en veritabel fattighäxa, samt Hugo
Björnes magnifika sagovidunder till farsgubbe, ännu
ett belägg för hans unika förmåga att fantasibestråla
de mest krassa och jordetyngda gubbtjuvar. Erik
Strandell som den velige friaren hade några lustiga
moment, och om Sven Fahlstedts scenbild bör sägas
att den var både sinnrik och stämningsrik.
Slutligen bara ett par rader om Boulevardteaterns
första aktion under den nya regimen: Anouilhs
"Tjuvarnas bal". Stycket kommenteras utförligt av
Malmökrönikören, och jag inskränker mig här till en
eloge för regissör Zacharias som åstadkommit en ange-
näm lekafton med flera goda stilornament; dito eloge
till Börje Mellvig vars komiska gåva och smittande
humör var en nyupptäckt samt dito till den torrolige
Karl Erik Flens som dessutom svarat för plastiken.
Boulevardteatern har nog aldrig varit i så goda händer.
Axel Strindberg
Tjuvarnas bal (Le bal des voleurs) av Jean Anouilh.
Malmö Stadsteaters Intima scen.
Ett drömspel av August Strindberg. Göteborgs
Stadsteater. Studion: Alltsedan paradiset (Ever since
Paradise) av J. B. Priestley.
Romeo och Julia (Romeo and Juliet) av William
Shakespeare. Norrköpings stadsteater.
Melodi på lergök av Lars Levi Laestadius.
Hälsingborgs Stadsteater.
"Tjuvarnas bal", som tagits upp i Malmö, är ett av
de rosafärgade styckena, en sprallig komedi. Den
börjar med en parodisk folkscen i brunnsparken i Vichy.
Borgerligheten promenerar och exponerar sig i
badortselegans, och ficktjuvarna springer omkring bland
dem förklädda och stjäl, tyvärr i misshugg mest från
varandra. Den scen, som rymmer en hel del förstucket
samhällspersiflage, är utformad som balett. Därur
utvecklar sig komedien. Den högförnäma Lady Hurf
(Julian Kindahl) vill i en av bovarna igenkänna en
ungdomsinklination, hertig Miraflor; hon inviterar
honom och hans båda kumpaner till sin charmanta villa,
där gynnarna finner sig så bra till rätta att den
hägrande stöldkuppen alldeles skulle kommit av sig, om
inte yngsta tjuven (Jan-Erik Lindqvist) blivit
allvarligt kär i yngsta dottern (Nancy Dalunde) och av pur
förtvivlan slår till och schappar. Men flickan tvingar
sig med och föräldrarna, som rörs av parets unga
kärlek, ville ge henne till yngligen, fast han är simpel tjuv
—■ ett ädelmod, som totalt vänder upp och ned på den
stackarns hedersbegrepp. Det visar sig att ladyn har
vetat om gästernas yrke hela tiden, hon har bara haft
så tråkigt, så tråkigt, att hon måste företa sig något
vanvettigt; och även den halvkreperade lorden (Georg
Årlin), som tycks ha gjort allt för att avslöja dem,
visar sig ha spelat teater för sin hustru och andra hela
livet.
Sålunda från början till slut en slags modern
förväxlingskomedi, där den typiska effekten består i att
personerna ideligen avslöja sig som andra än de
förefallit vara. Endast kärleken är äkta värde bland
tillvarons tomma pretentioner —• det är raljeriets
silverkärna, om där finns någon. Och den är karakteristisk
för Anouilh.
Stycket, som har musik av Auric, hade fått en
färgklatschig och rätt rolig uppsättning av Bengt Ekerot.
Men här visade sig faran i att anförtro dansinslaget i
sådana stycken åt en expert som Birgit Cullberg: det
svämmar så lätt över bräddarna. Det fick man ett
skrämmande exempel på när Sartres "Flugorna" gick
på Dramaten, och detsamma såg man i mindre format
också här. Bland bifigurerna ingår en komisk
musikant, som representerar orkestern på parkens
musikestrad i första akten. Också i fortsättningen ledsagar
hans klarinett ur orkesterdiket handlingens mera
spexiga moment. I slutscenen uppträder nu en skägg-
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
