Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kay Boyle: Ockupationsarmé. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAY BOYLE
i den bruna läderväskan som hade hängt runt
axeln i en rem. Sen höjde sergeanten
konjaksflaskan till munnen och trutade med fuktiga
röda läppar kring flaskans grönskimrande glas.
När han hade druckit räckte han över flaskan
till den store soldaten med det rödaktiga håret.
Han satte sig åter ner på bänken mittemot och
höjde flaskan till munnen och medan han
drack vaggade han i takt med tågets
vagg-ningar.
— Jag ser att ni är gift, sa sergeanten till
flickan.
Han satt och såg på henne utefter bänken
och knyckte med hakan i riktning mot hennes
hand. Hans haka var djupt kluven och en liten
rännil av konjak som rann genom skåran och
skäggstubben lyste gul i kupéns nakna ljus.
— Jag ser att ni har en ring på fingret, sa
han.
Manschetterna hängde sladdriga nedanför
ärmarna på vapenrocken och medan han
tittade på henne trevade han ett ögonblick på de
oknäppta knapparna vid handlederna.
— Ja, det är jag. Jag är gift, sa flickan.
Soldaten hade nu sänkt flaskan och han
torkade av flaskhalsen med insidan av handen.
— Vill ni ha en klunk? sa han och drog sig
en bit närmare henne på bänken och sträckte
fram flaskan.
— Nej tack, sa flickan.
— Det är en fin dam det här, sa sergeanten.
Han gav till ett glädjelöst skallande
gapskratt och slog sig på låret.
För första gången vred soldaten som satt
vid fönstret på huvudet och tittade på dem.
— Det finns tillräckligt med såna som inte
är damer som reser med det här tåget i kväll,
sa han långsamt och envist.
Ansiktet hängde smalt och blekt mellan
jättelika öron och hans drag var nästan lyriska
i sin melankoli.
— Det är två sowagnslaster med franska
krigsbrudar som reser med just det här tåget
i kväll, sa han och han kanske borde ha pratat
om att plöja upp den eller den åkern eller
om att bärga ladorna fulla i stället för att
sitta och prata så här om kvinnor med två
främlingar.
— Jag avundas inte en enda en av dom som
får dom där fruntimmerna, sa han.
— Franska krigsbrudar som ligger och
vräker sig i sovvagnar medan amerikanska
krigskorrespondenter får sitta oppe hela natten. Det
är hårt. Det är faktiskt hårt, sa sergeanten och
bondpojken drog mössan längre ner i pannan
och vände ansiktet mot fönstrets mörker igen.
Den store soldaten räckte konj aksflaskan
tillbaka till sergeanten och sen gled han vidare
utefter bänkens bräder tills han kom att sitta
mittemot flickan.
— Jag har en flaska Martell i kappan där
borta som det inte är nån som har rört, sa han.
Han lutade sig framåt och stödde armarna
mot de grova kraftiga benen så att hans knän
kom tätt intill flickans.
— Om det är det som gör att ni inte dricker
ska jag ta fram en ny flaska. Ni ska inte
behöva dricka efter nån annan. Den är ren
som nyfallen snö, sa han.
— Det är inte det, sa flickan.
Hon strök tillbaka det mjuka håret från
axlarna och talade lite högre för att överrösta
tågets envisa dunkande.
— Jag tycker helt enkelt inte om smaken —
inte ren.
Under ett ögonblick såg hon båsen i baren
på Tredje Avenyn dit de hade gått den enda
vintern de hade haft tillsammans, gått sex
gånger i veckan under tidiga morgontimmar
när det var klart på tidningen.
— Min man är journalist, hörde hon sig
säga och nu när hon talade om honom tyckte
hon att skränet och larmet hade upphört för
att dessa främlingar skulle kunna lyssna, att
svärandet och ropandet och klagandet efter ett
annat land hade avstannat för att de här så
718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
