Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kay Boyle: Ockupationsarmé. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCKUPATIONSARMÉ
mycket tydligare skulle kunna höra kärlekens
oförlikneliga stämma.
— Så vi hade underliga tider, sa hon, och
på väg hem från arbetet brukade vi stanna
och ta en drink, vid ett—tvåtiden på morron
eller när det nu råkade bli. Han behövde nåt
starkt och han brukade ta det rent men jag
lyckades aldrig få ner det.
Hon kunde se honom sitta i den gamla blå
kavajen mittemot henne vid bordet, hur den
första klunken jagade bort tröttheten från hans
ansikte och hur ömheten återvände till hans
mun och ögon.
— Jag har inte sett honom på åtta månader,
sa hon. Jag har varit på tidningar i hela mitt
liv, men jag kunde inte komma över. Jag kunde
helt enkelt inte få dom att skicka mej över.
Om tretton timmar nu, lite mindre än
tretton, tänkte hon och såg på armbandsklockan.
De avlägsna rösterna på tåget hade börjat
sjunga igen och hon lyssnade till den svaga
trånsjuka musiken långt borta medan hon
frånvarande satt och log mot soldatens vajande
ansikte.
Sergeanten hade suttit och iakttagit henne
och nu stoppade han tillbaka korken i
konjaksflaskan och tryckte ner den med handflatan.
Sen ställde han upp flaskan i hörnet mot
träpanelen och gled ostadigt utefter bänken tills
han hade kommit tätt intill flickan.
— Vi är bra grabbar. Vi är rejäla grabbar,
sa han och det kanske var så att hennes ord
hade nått fram till nån grumlig känslokälla
inom honom. Ni måste bara försöka förstå oss.
Vapenrocken var öppen, och de stora
smutsiga händerna trevade i fickorna och efter en
stund fick han fram en papperslapp.
— Det här har jag fått och visa fram. Det
här har jag fått som bevis på att jag inte var
nånstans och söp mej full som dom kanske
tror, sa han och de svartkantade fingrarna
räckte henne den skrynkliga papperslappen
och hon tog emot den.
Namnet och adressen på en engelsk läkare
i Somerset stod tryckt högst upp och därunder
gjordes följande enkla och klara
konstaterande: "Härmed intygas att John Henley
White, född den 15 jan. 1947, avled i
lunginflammation den 19 febr. 1947 och att hans
fader, Harry White, serg. i Förenta staternas
armé, var närvarande vid begravningen. Av
mig underskrivet och med sigill bekräftat___"
Konjaksflaskan bakom sergeanten hade
tippat över och låg och rullade fram och tillbaka
på träbänken efter tågets rörelser. Medan han
sträckte sig efter den höll han blicken fästad
på flickan. Hon såg långsamt upp från orden
som stod skrivna på papperslappen.
— Det trodde ni inte, va? sa han.
Han vickade över huvudet åt ena sidan
och drog korken ur flaskan med tänderna.
Men han lämnade henne inte med blicken
och väntade en stund innan han började
dricka.
— Att jag hade en son, det trodde ni väl
inte, va? sa han.
Han nästan log liksom om han avnjöt det
knipsluga i något spratt han hade spelat.
Flickan vek ihop papperet där det hade varit
vikt förut och han tittade på hennes fingrar
när hon gav det tillbaka.
— Nittonde februari. Beklagar, sa flickan
med låg röst.
— Visst. Fyra dar sen, sa sergeanten.
En liten konjaksström rann nerför hakan på
honom. Han stoppade in läkarintyget i
innerfickan och räckte över konjaksflaskan till
soldaten på bänken mittemot.
— Fem vecker var han, John Henley White.
Frugan är en engelsk flicka, gifte mej me
henne för två år sen däröver när vi var
förlagda i Somerset, sa han. Det är därifrån jag
kommer nu. Hon skickade telegrammet förra
veckan och jag flög över. Jag tog ett av dom
där stora planen, inte nån av dom här små
franska låderna utan dom där stora fyrmoto-
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
