Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
samma invändning är att ett verk som Wrights,
hur starkt och gripande det än kan vara för
intelligenta läsare, likväl genom sin
överbetoning av klyftan mellan svart och vitt
själsliv hör till det som skapar fruktan hos gemene
man och därför gör mer ont än gott; ty i
gemene mans fruktan för det olikartade ser
Carter icke utan skäl innersta orsaken till
rasförföljelsernas vederstyggligheter. Tvärtom är
han angelägen att reducera skillnaderna mellan
negrer och vita till deras verkliga
proportioner; är det något han undviker i alla
riktningar så är det överdrift. Stilen är enkel och
osminkad, men effektiv, och intresset hålls vid
makt genom en räcka livliga scener, mellan
vilka de principiella diskussionerna försiktigt
insmugglas. Utan tvivel en nyttig bok, och ett
viktigt komplement till litteraturen i en viktig
fråga. Att bedöma den ur enbart stilistiska
synpunkter vore missvisande och orättvist.
Namnet James T. Farrell (översättningen
har stavningen "Farrel", men det är väl en
lapsus?) minns man i samband med
"hårdkokta" skildringar av urspårade pojkgäng från
New York och Chicago på prosa och film.
"Ellen Rogers" rör sig i litet mer s. k. bildade
kretsar, men knappast mer sympatiska.
Titelpersonen är en vardaglig, rätt beräknande och
känslokall ung flicka, som trots dessa
egenskaper blir allvarligt fast för unge Ed Lanson
och till sist går i sjön, när alla försök att
hålla honom kvar visat sig hopplösa. Ed är
en lättjefull och okänslig, självkär typ, som
läser Vaihinger, Nietzsche och Swinburne, men
bara för att kunna briljera med dem, och för
övrigt har sitt högsta nöje i att ställa till bråk
på restauranger, inleda bekantskap med flickor
och lura sina rumsvärdinnor på hyran, där han
slappt driver från plan till plan och
sysselsättning till sysselsättning med minimalt uppbåd
av arbete. Hans fysionomi är säkert riktigt
fångad, men någon annan glädje än möjligen
igenkännandets kan man knappast ha av att
läsa sida upp och sida ned av banal
kärlekskonversation, som man vet vara föga allvarligt
menad, åtminstone från ena parten. Härav
består nämligen det allra mesta av boken. Den
hör till de litterära verk, om vilka man känner
sig säker att de skulle vunnit konstnärligt, ifall
de beskurits till en tredjedel av omfånget.
Slutligen ett par ord om överföringen till
svenska. Där brukar dialogen vara stötestenen.
Ett svenskt samtal skall i skrift vara minst
en femtedel kortare än motsvarande engelska.
Svenskan når detta genom en hel
uppsättning korta adverb, "ju", "väl", "nog", "visst",
"gärna" o. s. v., som används tillsammans med
indikativ för att uttrycka olika grader av
modesti och osäkerhet i utsagan. Engelskan
använder för samma ändamål konjunktiv och
utbyggnad med idiomatiska satser. Därtill kan
och bör man i svenskan underförstå mycket
som i engelskan måste sättas ut, framför allt
subjektet för alla förekommande känslor och de
närmare betingelser, under vilka hypotetiska
satser gälla. På svenska säger man: "Skall vi
komma på lördag?" — "Ja, det vore roligt."
På engelska får det lov att översättas: "Do you
want us to come this Saturday?" — "Yes,
I would be pleased if you did." En bra
översättare återför en sådan replikväxling ungefär
till den förstnämnda lydelsen, men en dålig
skriver exempelvis: "Önskar ni att vi skall
komma på lördag?" — "Ja, jag skulle tycka
att det vore roligt om ni gjorde det." — Detta
kan synas vara ett banalt påpekande, men tyvärr
behövs det. Granskar man översättningarna ur
denna synpunkt, så finner man att Farrells bok
får gott betyg, Carters mera än godkänt, medan
Caldwells framstår som ett ädelpekoral. Alla
repliker översvämmas i den svenska utgåvan
av "Jag skulle inte önska att" och "Jag skulle
inte tro att jag skulle bli glad åt" m. fi. dylika
för oss tomma vändningar, på ett sätt som
gör det hela fullständigt svampigt och berövar
språket naturlighet, lättfattlighet och all
konstnärlig konkretion. Två älskande sitter tryckta
intill varandra. Så här låter replikväxlingen:
"Skulle du vilja kyssa mej?" — "Skulle du
låta mej få det?" — "Ja, jag skulle gilla det."
— Vilket talspråk! "Kan du inte kyssa mej ? "—
"Får jag det då?" — "Gärna", heter det på
svenska. — Det behöver väl knappast tilläggas
att fenomenet säkerligen icke beror på egentlig
inkompetens från tolkarens sida, han är ju en
språkkonstnär själv när han skriver fritt på
eget tungomål, utan på ouppmärksamhet för
hela problemet. Ebbe Lindé
764-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
