Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Kortare anmälningar
Hans Hergin: Glissando. Gebers 1947. 8: 50.
Det kan inte hjälpas, men det är roligt med
folk som har humor, och som även i en ganska
seriös novellsamling vågar behandla
Medelsvenssons inbundenhet och Krångelsveriges
små fallgropar utan att ta på sig den straffande
minen hos någon av de smärre profeterna.
Hans Hergins skildring av banktjänsteman
Stenssons bröllopsdag eller mekaniker
Petersons misslyckade lördagsrond är bitvis lika
rolig som Dorothy Parkers små hemska
brack-porträtt, utan att man fördenskull behöver
glömma bort att han också menar allvar.
Höjdpunkten i fråga om den sortens festlighet är
i alla fall den professionelle tysk-norske
agitatorns monolog, med den underbart patetiska
titeln "Detta såg jag hända i Sverige". Men
berättelserna av denna art balanseras också av
mörkare satirer — den norska novellen har
nästan en direkt pendang i "Vän av Suomi",
en bister liten reportagesplittra från krigets
Finland, och det finns inte många försonande
drag i bokens två barnskildringar med deras
osentimentala skräckstämning. Osentimentala
är också kärleksnovellerna, utan att
fördenskull förfalla till någon programmatisk
hård-kokthet, möjligen med undantag för den
sällsamma "Kvinnan med de vita ögonen", där
man nog har intrycket att författaren en aning
har förlyft sig. Titelnovellen, "Glissando", drar
till slut ihop stämningstrådarna från de flesta
av berättelserna och söker knyta dem samman
till en enhet, där de yttersta polerna
representeras av en finsk krigskyrkogård och en
blommande stark ung kvinna i profil mot
kyrkogårdshimlen. Ett farligt ämne, men Hergins
sinne för stil och proportioner håller också där.
Ingen djup bok, men en välgörande mänsklig.
Kerstin Anér
Erik Muller: Monolog. Tiden 1947. 5: 50.
Erik Müller gör sin debut med
novellsamlingen "Monolog" (på vars baksida det en
smula oförsiktigt står angivet att han också
skrivit manuskriptet till filmen
"Appassio-nata"). Han inleder boken med ett citat av
Rebecca West, som går ut på att människor
-egentligen aldrig kan få kontakt med varandra,
våra samtal blir bara monologer, som korsar
varandra. Novellerna är också nästan
allesammans små berättelser i jagform, brev, halva
samtal eller modifierade inre monologer. De
får illustrera den bristande kontakt, som berörs
i mottot. Flera av historierna handlar om
sinnessjuka, för vilka en Röst eller en fantasifigur
är långt närmre och verkligare än
medmänniskorna, andra skildrar människor, älskande,
äkta makar och andra, som levat länge
tillsammans utan verklig kunskap om varandra.
Erik Müller skriver ledigt och anpassar
smidigt stilen efter den talande; hans yttre form
är mogen och balanserad, som ofta hos
debutanter numera. Hos honom tillkommer
emellertid en s. k. artistisk avrundning, novellerna blir
ofta så polerade att händelseförloppen blir
schematiska. Inte heller når hans välskrivna
berättelser särdeles djupt. "Vita ark" t. ex.
berättar om en mycket ung författare, som
ideligen hindras att skriva av sin hämmande
självkritik. Hans yttre situation är återgiven med
stor åskådlighet, men något försök att förklara
hans predikament, som ju tyvärr tycks vara
gemensamt för flera begåvade 40-talsförfattare,
görs inte. Erik Müller förfogar tydligen över
ett användbart instrument, men än så länge
ristar han mest ytornament med det.
"Monolog", som tryckts hos Katalog- och
Tidskriftstryck, har fått en ovanligt vacker
typografisk utformning. Åke Runnquist
Bengt V. Wall: De profundis. Två noveller.
Tiden. 5: 50.
Bengt V. Wall debuterar med två noveller
eller miniatyrromaner, som tyckas ha sitt
teoretiska underlag i existentialismens tes, att det
är människans handlingar som skapa hennes
egentliga jag, inte hennes åsikter och allra
minst hennes föreställningar om sig själv.
Författaren har tillämpat detta så, att han låter de
två berättelsernas huvudpersoner konfronteras
med sitt förflutna och därvid med förfäran
och skräck stirra in i ett ansikte, vars
verkliga drag de inte anat. Först berättar han om
prästen, en gång den välartade men
egenrätt-färdige ynglingen som omedvetet, långsamt
och säkert drivit ut den beundrande kamraten
på brottets bana, därefter om den akademiske
arrivisten, cynikern och flickj ägaren, som först
våldfört sig på sin hustru och sedan drivit
765-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
