Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ivar Lo-Johansson: Monismen och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MONISMEN OCH LITTERATUREN
Man vart navelyoga. Det sexuella, det erotiska,
stod alltid i centrum. D. H. Lawrence hade gett
sitt uppslag, sitt drömprojekt. Det anammades
tacksamt av en rad svenska författare som
intensivt hade upplevt trasslet med
ungdomserotiken, och därtill hade den i gott minne.
Publiken, deras läsare, hade också trassel med
erotiken. Författarna uttryckte något ganska
allmänt, fast publiken ansåg att de uttryckte
det overkligt och romantiskt, därför att de med
författares vanliga benägenhet att överdriva
samtidigt högljutt skröt med sina väldiga
erotiska erövringar. Pubertetsdoften kände de
emellertid igen. De flesta svenskar, som läste
de erotiska skalpsamlarnas krigssånger, satt
nämligen också de kvar i sin pubertet.
V
Sexualromantiken frodades inte bara i
lyriken, och den upphörde inte alls med 1940.
"Svensk ensamhet" heter betecknande nog en
novellsamling av Gustav Sandgren, utgiven så
sent som 1946. Sandgren tycks i hela sin
hittillsvarande diktning ligga kvar i den säng han
låg i när han var tolv år. I en av sina mest
bekanta noveller redogör han för hur en ung
flicka på sexton år av modern lärs hur hon
sexuellt ska umgås med en pojke som är
obetydligt äldre än hon själv. Modern talar om för
dottern att föräldrarna ska resa bort på en dag,
och hon föreslår då de unga att i hemmet
under deras bortovaro pröva sig fram på det
sexuella området. Sådant kan hittills bara
uppstå i en pubertetsfantasi. Det liknar
veckopressens verklighetsflykt och dess
dagdröm-merifabrikation, fast exemplet här skenbart
visar åt det realistiska hållet.
I 30-talets till största delen självbiografiska
litteratur av manliga författare, där
kvinnoskildringar förekommer, alternerar
pubertetskvinnan med modern. Det ligger vid sidan av
ämnet att här gå in på modersfixeringens be-
tydelse för de svenska författarna. Det är en
infantil projektion. Viktigare i sammanhanget
är hur samma betydande böcker behandlar
kvinnan när hon ska vara medvetet
sexual-objekt, "älskarinna".
Nästan alla kvinnorna i romanerna av våra
manliga författare liknar på något sätt män.
De är, med ett ord som pojkar förr retade
flickorna i skolan med, "hårpojkar". De är
jagfixerade pubertetsideal av kvinnan, sådan
som pojkarna tänkt sig henne innan de
egentligen visste hur ett kvinnobröst såg ut. De
är inte riktiga kvinnor. De är
pubertetsprojektioner av fantasin, direkt utlyfta ur den
jagbur, där de under puberteten tillverkades
en masse.
Det ligger också nära tillhands att tro att
de svenska författarna vanligtvis misslyckas
med att skildra kvinnor just därför att de från
ungdomen saknat möjligheten att bilda sig
förståelse om kvinnor, endast om sig själva.
Kvinnoskildringen är inte självfallen för dem.
Det tycks i romanerna inte ens vara riktigt
självfallet att det finns två kön.
Pubertetens alla idealbildningar om "den
okända kvinnan" har inte med åldern
övervunnits. Författarna anstränger sig för mycket,
blir patetiska, eller blir enbart nonchalanta
könsfysiologer, när de ska skildra en varelse
av det motsatta könet. De sitter alltjämt kvar
i pubertetens abstrakta kvinnosyn. Problemet
växer här till frågan om realism eller romantik
i litteraturen.
Jag minns min ungdoms bonddräng.
— I kväll är det lördagskväll, sa han medan
han ögnade över sitt ansikte i snusdoslocket
där narkissosspegeln var fastsatt med
mönje-rött kitt. I kväll ska man ut och ta en rad med
kvinnor.
Han återvände alltid frampå natten, med
huvet fullt av flickideal, till sin kvinnodröm
och sin ensamhet.
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
