Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TEATER OCH FILM
Teater
Barnet ar mitt av Leck Fischer. Boulevardteatern.
Bernardas hus (La Casa de Bernarda Alba)
av Federico Garcia Lorca. Dramatens Lilla Scen.
Si, iskarlen kommer! (The Iceman Cometh)
av Eugene O’Neill. Dramatens Stora Scen.
Medan man som bäst diskuterade det länge väntade
chefsbytet på Dramaten, dök frågan om Stockholms
Stadsteater upp igen i hela sin pockande istadighet.
Och den här gången lancerades ett splitter nytt
projekt: varför inte, under den långa väntetiden, utnyttja
Folkan, allra helst som staden köpt in hela huset?
Redan när Wally lämnade Oscars fanns en chans att få
en provisorisk stadsteater, men möjligheten tillvaratogs
aldrig. Folkan hör visserligen inte till de större
etablissemangen men kunde med sin moderna utrustning och
sin sjuhundra platser stora salong blivit en utmärkt
startplats. Det tar ju tid att arbeta in en teater i folks
■medvetande, och man hade här också haft ett fint
tillfälle att samöva en ensemble. För ögonblicket ser det
■emellertid inte så värst lovande ut. Alltnog, fastnar
kommittén i de besvärliga planeringsuppgifteraa —
■då ju stadsteaterns tillkomst sammanhänger med nedre
■Norrmalms reglering —■ så kan det nog dröja tiotalet
år innan det alls blir någon teater att viga in.
Och den malören kan betraktas ur många
synpunkter. Nu har teatercheferna här i stån för inte länge
sedan vittnat om vilka goda teatertider det är. Det vill
■säga, Oscars är ju inte riktigt med i svängen, men den
övergången kunde inte bli annat än rätt besvärlig. I
varje fall kommer det att dröja innan den teatern blir
■att räkna med som dramatiskt forum. Vasan, Nyan och
Blanche drar på med säkra långkörare; där blir inga
■byten på länge, oavsett kvaliteten. Återstår sen
Boulevardteatern och Dramatens bägge scener. Således
ungefär samma situation som förra säsongen.
Årsrepertoa-Ten krymper. Ringa omväxling på program betyder i
■gengäld större publikväxling, och att teaterpubliken
växer är i och för sig en skön sak. Men för
skådespelare, regissörer, författare och för den publik som
vill se mycket teater är tendensen mindre lustig. Alla
■dessa kategorier blir låsta på ett sätt som kan vara
■irriterande nu och bli skadligt i längden. Hur är det
egentligen med återväxten bland regissörerna, för att
’bara nämna detta?
Slutsatsen blir på skilda grunder den, att en
provisorisk stadsteater bör startas nu, under de goda tiderna.
■För balansens skull är den absolut nödvändig.
Nog för att Boulevardteatern arbetar vidare med god
ambition och gott humör, och nog för att man har det
bestämda intrycket att de ojämnheter som vidlådit
höstens bägge prestationer avgjort hör till det slagets
ofullkomligheter som växer bort med tiden. Men
resurserna är ju ännu inte så stora. Det nya stycket här,
Leck Fischers Barnet är mitt, kan inte heller räknas
in i den särskilt intressanta repertoaren. Det är ganska
hjärteknipande och litterärt sett avgjort lättviktigt.
Dess bättre urartar det sentimentala aldrig till
smaklöshet, och här finns en del goda poänger och en
mycket god roll. Ingrid Luterkorts regi strök starkare
under det känslomässiga än Bränners på sin tid —
Folkparkerna 1945 — men också det goda gemytet fick i
denna föreställning bättre chans. Det var scener med
liv och lust, speciellt när Marianne Löfgren var inne.
Det var länge sedan sist, men det här gjorde hon med
så gott humör och så varmt hjärta, så okonventionellt
och levande att man bara önskar teaterledningen
armkraft nog att hålla henne kvar. Annars var där som sagt
en del brister; och Inga Landgré i den näst viktigaste
uppgiften kunde med all sin ungdomliga iver, naturliga
älsklighet och flickaktiga fräschör knappast dölja sina
svårigheter med rollens mer komplicerade partier.
Också denna gång är det Dramaten som svarar för
de stora programmen. Det är väl fråga om, ifall
natio-nalscenen någonsin dominerat i det stockholmska
teaterlivet på detta sätt, och lämpligheten härav kan
som sagt diskuteras. Men var sak får sedan tas för vad
den är, och om de bägge nya programmen — Lorcas
Bernardas hus på lilla och O’Neills Si, iskarlen
kommer! på stora scenen —■ måste i rättvisans namn
sägas att de tillfredsställer de mest kräsna anspråk.
Det var nog klokt att låta Dramatens studio byta
namn;studiodramatik blev där aldrig mycket av.
Ledningen ligger inte för det subtilt och exklusivt
experimenterande. Och någon regissör med fallenhet för
detta har inte framträtt, vilket kan hänga samman med
att den dominerande kraften, Alf Sjöberg, helst
arbetar i andra fack. Hans Lorcaföreställning var av
oerhörd intensitet. Uppladdning av lidelser, som när som
■helst hotade spränga det trånga sorgerummet. En afton
i svart och vitt; livsångest, livsskador och död. En
sorgesaga från det katolska manssamhällets,
kvinnoförtryckets Spanien. Och häxan är Bernarda själv, de
fem olyckliga flickornas moder.
Hingsten slår i stallet, och männen hålls utanför i
det här stycket med enbart kvinnoroller. Bernardas
make, som just dött, och Pepe Romano, den äldsta
flickans förlovade och den yngstas älskare. Det är
avskildheten från det andra könet som gjort flickorna så
fnoskigt lystna. Att deras vimsighet accentuerats till
grotesk förbluffade ibland när man lyssnade till
repliken ; men helhetsintrycket blev konsekvent och
ohyggligt beklämmande. Ellika Manns hopplöst fula och
trista nucka och Gunnel Broströms vedervärdiga
halvimbecill var de som här utlämnade sig mest
hänsynslöst, medan Mimi Pollaks stackars mö med det
egendomligt förvuxna, barnsligt gumlika, orörliga ansiktet
var den som grep mest. Som ett protesternas furioso
virvlade Mai Zetterling kring i denna grupp; skön,
spotsk, utmanande, skamfri och eggande. Det är
möjligt, men inte alls säkert, att Gerda Lundequists med
stor kraft exponerade uppenbarelse, den totalt rubba-
856
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
