Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hagar Olsson: Cora Sandel och friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
desto mera onåbar ju mera kvinnorna själva
genom sin medverkan bidrar till att
sanktionera det fundamentala etiska beroendeskapet.
Men även kvinnorna har sin underjordiska
motståndsrörelse —- låt vara att den är
oorganiserad — och det är i dess led man finner den
verkliga bäraren av det nya kvinnliga
frihetsmedvetandet: den om sig själv och sin
människoart medvetna kvinnan som rest ett inre
motstånd mot det bestående och i sin
vanmäktiga upproriskhet, sin ända till det asociala
drivna förtvivlan kämpar för kvinnosjälens
självständighet under det förkrossande trycket
av en fientlig och hånfull allmän opinion. Hon
är genom sin blotta existens en levande protest
mot samfundsordningen, men det är en
protest som har mycket små utsikter att bli tagen
till protokollet. I det allmänna kulturlivet är
hon en spökfigur utan legitim förankring
någonstans: litteraturen förtiger i stort sett
hennes existens, i kulturdebatten förekommer
hon inte, och den politiska kvinnosakens
företrädare är helt naturligt angelägna om att ta
avstånd från henne eftersom de arbetar under
den tysta förutsättningen att kvinnans
upphöjelse till mänsklig och civilisatorisk
likvärdighet kan äga rum inom det beståendes ram
och inte vill kännas vid några suspekta figurer
som med sitt obekväma frihetskrav skulle
kunna äventyra kvinnornas "anseende" och
den lilla möjlighet till karriär som nådigt
medgivits dem. För henne själv är hennes
spök-existens blott alltför bitter verklighet, och det
enda som kan lända henne till någon tröst är
medvetandet om att lågan som hon bär inom
sig — den uppflammande lågan av kvinnlig
selfconsciousness — i sinom tid skall bli den
eld som förintar det osynliga kvinnliga ghettots
murar och befriar tusen sinom tusen av hennes
medsystrar som lever innanför dem, obemärkta,
isolerade, utan organiskt samband med
tillvaron och utan framtid.
Det är Cora Sandels ovanskliga förtjänst
att hon som den första i nutidslitteraturen
med rent konstnärliga medel och utan några
"kvinnosaks"-färgade biavsikter (i stil med
dem som trots allt vidlåder framställningen av
Noras konflikt) belyst det kvinnliga
frihetsproblemet i hela dess vidd och med en
medveten, tragisk ironi ställt det i motsättning till
den bestående ordningen och dess alltid lika
grymma bödelsmentalitet. Genom henne har
för första gången modern kvinnlig
frihetsupplevelse vidrörts av den stora diktens ande och
upphöjts till allmänmänsklig egendom: man
skulle kunna säga att linjen från Medeas
tragiska monologer fullföljts på ett modernt plan
och i en etiskt fullkomligt ren atmosfär. Det
är en kulturgärning "i idealisk anda" som om
någon vore förtjänt av Nobelpriset — och vem
vet, har nu en gång André Gide tillerkänts det,
så kan kanske också en frondör som Cora
Sandel komma i åtanke så småningom.
Det är inte fråga om att det inte skulle finnas
ett otal författare som på det mest ingående
och trovärdiga sätt belyst moderna
kvinnoproblem av skilda slag, men mästarhanden som
skulle ha rört vid själva kvinnosjälen, liksom
ängeln "rörde vattnet" i Betesdas damm, så
att man skulle ha sett undret av dess
uppvaknande till självständigt andligt liv — var fanns
den förrän boken om Alberte blev till och
berättelsen om hennes tragiska uppbrottsfärd
blev skriven i en prosa av sådan källklar renhet
som bara sanningens ande förlänar ett
människoverk? Och när såg man väl någonsin
i litteraturen en individ sådan som Katinka
Stordal i "Kranes konditori" — en kvinna som
sjunker, som hjälplöst går till botten, inte på
grund av några könsliga konflikter eller ett
otillfredsställt kärleksbehov — detta som i
litteraturen anses vara det enda som kan driva
en kvinna till en asocial inställning — utan
därför att det finns något annat inom henne
som hungrar och aldrig blir tillfredsställt, något
som inte har samband med könet, varken med
sexualiteten eller modersinstinkten, något som
vill vara till för sin egen skull och liksom de
vilda djuren inte tål att infångas och brukas
för något syfte — den inre människan, det
hemlighetsfulla jaget som kräver sin fridlysta
plats i livet likaväl som i döden. Det finns
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
