Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY JAMES
Mrs Rimmle gjorde en liten besk knyck på
huvudet åt oss båda.
— Från Europa.
Tigande svarade jag med att avstå från all
rigorism, och fortfarande med sitt grepp om
mig fortsatte hon:
— Och nu ska Rebecca fara.
Vid detta laget hade hon mobiliserat så
mycket eftertryck bakom orden att jag
återigen, innan jag hann avvärja det, fick in en
vibration i svaret:
— Till Europa — nu? Det var som om hon
för ett ögonblick hade fått mig att tro det.
Men hon bara stirrade på mig inifrån sin
förvissnade mask; sedan vandrade blicken till
miss Maria.
— Har hon farit?
— Inte än, mor. Maria försökte ta det som
ett skämt, men hennes leende var besvärat och
otydligt.
— Var är hon då?
— Hon har gått och lagt sig.
Den gamla vidmakthöll samma hårda,
egendomliga blick men riktade den efter ett
ögonblick på mig.
— Hon ska fara.
— En vacker dag gör hon det! skrattade
jag tafatt; och sedan gick jag mot dörren, där
j ag tog farväl av min yngre värdinna, som inte
följde mig längre än så.
Men när jag stod i dörröppningen sade hon,
i skydd av dörren och mycket lågt:
— Det är en idé som stackars mor har fått
för sig.
Jag förstod — det var hennes idé. Min tanke
var -—- en tid framöver, även sedan jag hade
återvänt till New York och mina vanliga
sysselsättningar — att jag aldrig skulle få återse
Becky. Jag hade, trodde jag, sett henne för
sista gången under min svägerskas tak, och på
hösten fick jag från henne, som delade min
beundran för Becky, höra att hon till slut hade
dukat under för situationen. Dagen för den
visit som jag just har beskrivit hade varit en
vändpunkt i hennes långsamma skrumpnings-
process — det var bokstavligen första gången
hon, som man sade i Brookbridge, hade givit
upp. Hon hade varit sjuk i åratal, men det
andra hälsotillstånd åt vars begrundan hon
hade ägnat så stor del av sitt liv hade tills det
var för sent gett henne en alltför smal marginal
att sköta om sig själv på. Uppmärksamhetens
makt hade slutligen visat sig i form av
upptäckten att det var för sent; varpå hon
naturligen hade givit upp mer och mer. Åtskilliga
veckor tidigare hade jag också brevledes fått
veta att Brookbridge lagt märke till hur detta
gradvis skedde; och följaktligen var jag i viss
mån beredd på slutet. Trots detta hade en
sårighet dröjt kvar, och när jag nästa gång
— det var ungefär ett halvår senare — befann
mig på platsen för hennes martyrium,
besvarade jag med ett nästan ursinnigt nej den
fråga som min svägerska i laga ordning gjorde
mig.
— Gå och hälsa på dem? Aldrig mer!
Icke desto mindre gick jag dit redan
följande dag. Allt var sig likt i det soliga
förmaket — allt som betydde något, menar jag:
den hundraåra mumien i den höga stolen och,
i sina små ramar på väggarna, tributerna till
den bortgångne makens ryktbarhet. Det var
bara Maria Rimmle som inte var sig lik: om
Becky när jag sist såg henne hade verkat lika
gammal som modern, föreföll Maria —
frånsett att hon rörde sig omkring i rummet —
äldre. Jag minns att hon var på benen, men
jag kommer knappast ihåg vad hon sade; och
vad fanns det att säga? När jag riskerade en
fråga, fann hon emellertid ett svar.
—- Men nu, ändå...? försökte jag
antydningsvis.
Först var hon oförstående.
— "Nu"?
-—-’ Kommer inte miss Jane tillbaka?
Vilken huvudskakning!
— Aldrig.
För ett ögonblick såg jag tydligt för mig en
väl bevarad kvinna, en rik och mogen seconde
jeunesse vid Arnö.
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
