Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Hans-Joachim Schoeps: Ernst Jünger. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ernst jünger
gångspunkter, men dessa sjunker alltmer undan
och detta i den mån diktaren når fram till den
mänskliga tillvarons väsentliga områden, såsom
de uppenbaras för honom genom nyktert
betraktande av nutidens händelseförlopp.
År 1936 utgav Ernst Jünger en
självbiografisk berättelse, "Afrikanische Spiele". I en
efterskrift till den finner man den sannskyldigt
illusionslösa meningen: "Låt oss tills vidare
hålla oss till Théophile Gautiers vackra
sentens: La barbarie nous vaut mieux que la
platitude." Jünger tillfogar: "Det är i själva
verket ett alternativ, som man kan diskutera,
framför allt om man befarar att människan
tänker besluta sig för bådadera sakerna på
samma gång." Nå, vi vet alla att just detta har
inträffat. Också Ernst Jünger har gått igenom
detta andra världskrig —■ men inte som aktivist
vid fronten, i "stålstormarna" och med ett
"äventyrligt hjärta", utan som en man av
europeisk tradition vilken strävade efter att
förhindra förstörelsen av kulturvärden. Efter
krigets slut spårade en fintlig allierad reporter
upp honom i en by i Hannover-området och
blev mycket förvånad, när han fann en djupt
eftertänksam man i en sorts munkcell. Han satt
i ett kält, opyntat rum i en prästgård; ett utvalt
bibliotek av franska klassiker stod uppställt
mot bara väggarna.
Tydliga tecken på en stor andlig förvandling
kan man redan märka i Jüngers egendomliga
diktverk "Auf den Marmorklippen", som
utkom 1939 och på helt kort tid upplevde den
sensationella upplagan 30 000 exemplar, tills
den måste tas ur marknaden, emedan
Völ-kischer Beobachter uppdagade, att här förelåg
en egenartad skymf mot nationalsocialismen:
i symbolisk form, i det dåförtiden enda
möjliga och lämpliga "slavspråket". Men det rörde
sig om mer än bara en skyddande förklädnad.
Denna berättelses litterära stil visar en
påfallande överensstämmelse med den mystiska
realismen i Franz Kafkas romaner, vilka Jünger
faktiskt känt till, enligt vad han skrev till mig
i min egenskap av utgivare av Kafkas
efterlämnade skrifter; i detta brev heter det att det
ernst jünger
vid läsningen av Kafka förefallit honom som
om han "lyssnat till en sällsam ritual".
Förtrognast var mig stämningar som liknar dem
man upplever då man står på oerhörda ruinfält eller
nattetid irrar genom snöhöljda skogar, i vilka man
på stora sträckor inte vet någon tillflykt. Det måste
här röra sig om fixstjärnaktiga avstånd.
I Jüngers mun betyder sådana
konstateranden av frändskap par distance hög respekt.
Med Kafka liksom för övrigt med
engelsmannen T. E. Lawrence och många andra genier
som är före sin tid, förbinder honom — som
Paetel fint utvecklar det — "förmågan att mitt
i handlingen, i analysen i viss mån abstrahera
sig själv och därmed genast åter underkasta
fakta och tankeresultat en kompromisslös
andlig prövnings strålkastarljus".
Men låt oss nu referera innehållet i "Auf
den Marmorklippen": i korthet sagt berättas
på denna boks 157 sidor i beslöjad form bara
detta, hur ett kulturfolk drives mot förintelsen
genom en partiledares skräckvälde. Våldets
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
