Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Oscar Reutersvärd: Om Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR REUTERS VÄ R D
OM CÉZANNE
Cézannes jämnåriga bland impressionisterna
slog dövörat till så snart han började utveckla
sin abstrakta syn på konsten. Monet, som hade
panisk skräck för allt teoretiserande, tog
bokstavligen till flykten. Det var först på
ålderdomen och då i en målare ur en yngre
generation, émile Bernard, som Cézanne fick en
uppmärksam lyssnare. "Med Bernard kan man tala.
Han har en logikers sinnelag", brukade den
store målaren yttra. Han tyckte sig finna en
väsensfrände och successor i sin yngre kollega,
något som likväl förvånar, ty Bernard var allt
annat än arvtagare till mästaren i Aix. Bernard
fattade aldrig fullt ut det essentiella i Cézannes
budskap till honom och försökte än mindre
tillämpa dessa lärdomar i sitt måleri. Men han
var lyckligtvis frågvis och lät Cézanne ge svar
på tal både muntligen och i en korrespondens,
som utspann sig mellan dem. Några år efter
mästarens död publicerade Bernard i en serie
artiklar sina hågkomster av samvaron med
Cézanne i Aix samt tillika den bortgångnes
brev till honom. Han utgav 1912 i bokform
detta material, och genom Gustaf Engwalls
försorg har det nu också omsider överflyttats
i samlad form till vårt språk. Äktheten av
Bernards minnen har ofta diskuterats, och man
har velat göra gällande att de svårt överdrivit
vissa väsensdrag hos Cézanne, t. ex.
excentrici-teterna, rädslan för fysisk beröring,
fångenskapen i religionen. Det är visserligen sant att
Bernard gjort sig skyldig till flera minnesfel
rörande enstaka fakta, som kunnat kontrolleras
Emile Bernard : Paul Cézanne. Minnen och brev.
Förord och översättning av Gustaf Engwall.
Wahlström & Widstrand 1947. 6: 75.
Göran Schildt: Cézanne. Wahlström & Widstrand
1946. 17:50. (= Paul Cézannes personlighet och
konst. 1947.)
i efterhand; samtalen och episoderna i Aix är
också nedtecknade först åratal efter det de ägt
rum. Likaledes har Bernard, som nämnts, inte
adekvat fattat och återgivit Cézannes lärdomar
om måleriet, och han bär ytterst ansvaret
exempelvis för den legend, som utbildats om
Cézanne att han skulle vara
neoimpressionis-mens förelöpare. Trots detta finns likväl ingen
anledning att betvivla sanningen och värdet
i övrigt i Bernards berättelse om sin lärares
person och konstnärskap; den har visat sig
vara en oumbärlig källa för vår kunskap om
Cézanne.
Göran Schildt har med sin
Cézannemono-grafi skapat ett litterärt betydande verk, och
det måste ifrågasättas om han inte i detta
avseende överträffat sin förebild, Gerstle Macks
berömda arbete rörande samme målare. Han
kan sin konst att angripa ett ämne, elegant
disponera det, vältaligt framställa det och genom
måttfullt genomförd dramatisering
levandegöra det. Hans formuleringskonst är
beundransvärd och han lyckas alltid med få ord
klargöra krångligheter, som eljest i
konstlitteraturen blott med möda solveras. Hans
argumentering är sinnrik, besjälad, och man
förleds lätt att acceptera t. o. m. hans
villomeningar.
Det känns därför smärtsamt att nödgas
genomtränga detta formalt välciselerade
ytskikt i Schildts verk och svårt derangera vad
som döljer sig därunder.
Intet är förenat med mindre besvär än att
skriva något nytt om ämnen som ingen
behandlat. Men när Schildt föresatt sig att i allt
viktigt skriva något nytt om Cézanne har han
påtagit sig en uppgift som är onödigt svår.
I allmänhet har han gått till verket med över-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
