Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
diktarens grepp, om det bär att lyfta ur det enskilda
i det allmänna. Och det lyftet har lyckats.
Anmärkningsvärt förblir, hur mycket Anouilh ger
Kreon-Pétain i rent politiskt hänseende. Helst som
Kreon dessutom representerar ålderdomen, som
brukar vara Anouilhs käraste strykpojke, målad föraktlig
och upplöst, utan allvar och stadga. Kreon är varken
upplöst eller föraktlig. Anouilh cederar i själva verket
åt motståndaren alla hans politiska argument. Han
nekar icke, att Vichys väg var nödtvång och ett
oegennyttigt försök att rädda vad som räddas kunde, ja,
enda möjligheten till drägliga livsvillkor för hela
franska folket. Han medger i sin allegoriska form att
det fanns lika mycket streberi, korruption och skumma
beräkningar bland motståndsrörelsens hjältefigurer
som bland kollaboratörerna. Men han gör det för att
med så mycket grandiosare effekt kunna trumfa in sitt
metafysiska patentess. Vad värde har livsomsorgernas
köksmästeri mot själens renhet? Intet. Om människor
skola kunna leva, är kompromissen nödvändig, men
kompromissen är människan ovärdig. Alltså är livet
omöjligt. Och att välja livet i den avgörande
situationen är ett ovärdigt val.
Man begriper att de realistiska amerikanarna revo
sig i huvudet inför sådana ideologiska allierade, och
gjorde sitt bästa att bringa dramat på en mer
normalpropagandistisk bog, när de skulle uppföra det, genom
att förskjuta accenterna och stuva om slutet.
Men politik åsido. Anouilhs stora insats är att han
så enträget inskärpt i oss sena tiders barn, att, Gud
eller icke Gud, religion eller icke religion, så gäller
fortfarande vad redan Sokrates fastslog i "Kriton" att
"det som är mest värt är icke det att leva utan det att
leva väl". En väldig dramatisk talang är han också.
För detta får man ta på köpet hans blekblodiga
pessimism och något monomana ålderdomsfobi, vilken väl
ytterst bottnar i en form av impotensskräck. Här är
den ju dessutom hårt tyglad.
För Kreons roll hade teatern engagerat Oscar Winge,
vilken annars som oftast brukar vara direktör för
konkurrentteatern Hippodromen. En enig press har
prisat hans framställning och jag fann den också
alldeles beundranvärd. Så fin psykologisk uppfattning
och sådan kunnighet i uttryckskonsten, det tillhör det
sällsynta. Ett sorgligt slöseri med statens medel, att
en slik talang skall ha tillbringat sina bästa år som
operettpappa. Gun Robertson hade fått lov att
transponera Antigones raka och intensiva roll en smula, för
att få den att klinga från sitt mer
neurotisk-hypokond-riska instrument. Blicken sänktes eller gled åt sidan
många gånger, där man vid läsningen upplevat den
fast; stämman trevade ibland, där ordalagen äro
oböjliga — men fråga är om helheten alls blev sämre på
detta sätt. Det är dock Oidipus’ dotter det gäller, och
i uppror mot ett faderssubstitut. Sådant hör ihop med
skuldkänslor, hur stark den inre rösten än må vara;
det är alldeles riktigt, om det också inte antyds i
texten. Barfota, i enkel svart klänning, med ram av
ovårdat tovigt hår kring ett tärt ansikte, var hon en
fängslande uppenbarelse: de stora vägande scenerna,
t. ex. uppgörelsen med fästmannen Haimon, den
antydande första dialogen med systern Ismene och
slutrevolten, fyllde hon så restlöst att allt annat försvann.
Beträffande birollerna så tyckte jag för min del i
motsats mot många andra bedömare att både den
blonda magasinsbilden Ismene (Rut Cronström) och
den chargerat klumpige vaktchefen (Erie Malmberg)
var välmotiverade färgklickar, gott anbragta av
regissören (Stig Torsslow) och väl genomförda; medan
jag däremot hade rätt svårt att smälta den s. k. Kören
(Olle Florin). Ledigt borde han ju uppträda, men inte
nonchalant. Det vekt passiva i Jan-Erik Lindqvists
väsen gjorde sig sämre i Haimons roll än nyss i
"Bortom horisonten". All heder till sist åt Julian Kindahls
"gamla skrumpna äpple" till amma. Publiken följde
i andlös tystnad föreställningen, som spelades i ett
tvåtimmars svep utan någon paus.
Ursprungligen skulle John Ekman gjort Shylock
och Märta Ekström Portia i "Köpmannen i Venedig".
Det hade nog blivit något helt annat (om bättre, må
vara osagt), för Olof Molander hade nu ganska
tydligt lagt upp hela regin efter ersättarnas egenart.
Shylock är ju för vår tids sätt att se den intressantaste
gestalten i skådespelet, för att ej säga den enda
intressanta. Det är hans demoniska hat och djupa lidande
som oroar och fängslar oss. Hans monolog "Har ej en
jude ögon?" o. s. v. brukar bryta sönder hela pjäsen
och på samma gång bli dess höjdpunkt och blev så
också när John Ekman sist gjorde rollen i Göteborg.
Anders Frithiof förfogar inte över samma pondus och
stämmans instrument, men det ingår i hans
scenpersonlighet en redbarhet och en betydande
karakteriseringsförmåga, vilka alstra den skicklighet och lojalitet som
behövs för att smidigt underordna sig en pjäs som
helhet. Märta Ekström skulle synts förutbestämd att
ta fram den suveräna klokheten hos Portia; hos Eva
Dahlbeck dominerade andra drag, den granna
kvinnligheten och överdådet. Dem spelade Molander på.
Hon blev styckets lysande sköna centralfigur och dess
grundton blev det glittriga fnisset mellan henne och
odygdslustiga kammarsnärtan Nerissa, följsamt given
av Nancy Dalunde: det hela blev komedi, som det ju
är, och Shylock vad han var från början, en skum
bifigur. Det hade bland annat fördelen att slutscenen
verkligen för en gångs skull kändes som final på
upptåget, och inte som en påhängd västgötaklimax. En
teaterhistorisk restaurering, oangriplig och intressant
— fast nog tyckte man så smått den var vandalisk i alla
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
