Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
fall och kände sig som på fest hos de morianer, som
laga bjäfs av musselskal men peta undan pärlan.
Jag minns att i yngre år kunde jag inte alls med
Shakespeare just för drag som komma starkt fram i
"Köpmannen". Hans berömda opartiskhet och av allt
yrkesfolk högt beundrade "mänskliga allförståelse"
syntes mig mänskliga minst av allt •— då tycktes mig
det starka engagementet hos John Ford eller t. o. m.
Marlowes "Juden från Malta" med dess vilda
överspändhet långt mänskligare. Den kalla teaterelegansen
och aforismsnobberiet — nej. Jag vet inte om jag hade
så helt fel, men man blir tolerantare med åren, och
lär sig andas tunn luft. Då irriterade han mig med sin
brist på egen ståndpunkt, nu har jag min egen
ståndpunkt så klar, att det inte irriterar mer. Och en pjäs,
vars tanklöshet väcker tankar, kan ju inte egentligen
kallas tanketom.
Drag ur regin att notera: Venedig återgavs med
bygge på vridscenen, det hör till svensk tradition sedan
länge, men vi har sett det tjusigare: de naiva
sagoscenerna kring de tre skrinen hade lagts ut
pantomi-miskt mer än någonsin förr, prinsarna där hade fått
karakteristiska följen ur balettkåren, rätt dråpliga till
dels, men ibland blev det nog liksom litet för mycket
av litet för litet: domstolsscenen fick en gordisk
lösning som klarade den svåra akustiken (dogen och
domstolen satt lågt nere med ryggen åt publiken),
parterna talade rätt ut mot salongen och slutscenen på
Belmont var obeskrivligt charmfull.
Rollpartier man skall minnas: Georg Årlins
köpman, nobel och soignerad; Erik Strandmarks fräcke
gamäng till Graziano; Bengt Ekerots Lancelot, lustig
clown med viga kullerbyttor och roliga kryssteg; Eva
Stibergs Jessica — vilken vacker hängivenhet den
flickan kan visa i kärleksscener!
Helt genomarbetad var föreställningen ännu icke
vid premiären. När man hör en aktör i blankversen
läsa "den stolta Mars" med samma betoning som
brukar användas för orden "ett paraply", så blir man
ledsen. Och den lyhörda uppmärksamheten, som alla
måste visa i domstolsscenen, var det långt till ej blott
bland statisterna. Men en stor Shakespearekväll var
det, och en av de tvättäkta, med åtskillig
underfundighet och än mer naivitet, med mycken glans och ej så
liten hjärtlöshet.
En utstyrselsak, om än ej i samma grad, blev också
göteborgsföreställningen av "Två skälmar", som
tidigare i mer diskret men fullt tillräcklig inramning givits
på Dramatens lilla scen i Stockholm (BLM 1947: IV,
sid. 361). Det var framför allt helvetesscenerna,
jungfru Maria et consortes’ uppdykande vid paradisets port
samt den betagande slutvignetten med
julklappsutdelning till flandriska barn i ett landskap med snöfall,
som hade givit Knut Ström anledning till ett
scenmåleri, där Hieronymus Bosch, Jan van Eyck och hela
familjen Brueghel fått furnera förlaga. Mindre
virtuost var spelet. Ovanligt nog för denna teater föll det
alltför mycket sönder i soloprestationer, av vilka
åtskilliga voro artistiska och några få gripande, ett par
stycken högst fantasifulla och en hel del faktiskt
riktigt väl avpassade för stycket, men varav ytterst få
förenade alla dessa dygder och bara alltför många
saknade dem nästan alla. Under större delen av januari
är det pjäser av Priestley och Sartre, som fortsatt
draga publik till denna teater. De ha förut behandlats
i dessa spalter.
I Hälsingborg har månaden ägnats helt åt revy.
Ebbe Lindé
Film
Musik i mörker. Regi: Ingmar Bergman. Terrafilm.
Dagmar Edqvist är den mest filmade av våra
moderna författare, vilket inte förvånar eftersom hennes
romaner brukar innehålla det mått av dramatisk
handling och människoteckning som erfordras för en lagom
underhållande och uppskakande film. Musik i mörker
är därvidlag inget undantag. Det kan visserligen synas
som ett handikap att berättelsen handlar om en ung
musiker som blivit blind genom olyckshändelse och
hans svårigheter att återinpassa sig i livet. Men
blindheten, det tyngsta av alla lyten, har samtidigt en
poetisk sida som omedelbart vädjar till publikens
medkänsla och samtidigt till dess suggestibilitet av
katastrofer. Att den blinde är musiker gör honom blott
mera gripande eftersom det inte bara kommer hans
blindhet att verka mera tragisk utan också skänker
honom möjlighet att i toner bikta sitt lidande. Ingmar
Bergmans av Göran Strindberg utsökt fotograferade
film får sitt värde främst genom klarläggandet av den
blindes situation. Här brister det varken i ömhet eller
saklighet. Instruktionen av den unge Birger Malmsten,
som gör rollen, är skicklig och gör ett plausibelt
intryck i de flesta enskildheter. Det finns många direkt
vackra scener, stunder av ensam förtvivlan, av
hjälplöst famlande och stolt behärskat ömhetsbehov.
Interiörerna från blindskolan är dokumentariskt frasfria
och gripande. Spelet mellan Malmsten och Mai
Zetterling särskilt i filmens inledande parti när flickan ännu
är en enkel tjänsteflicka bärs av stark känsla, en viss
medveten näpenhet hos Zetterling till trots. Ingmar
Bergman visar här att han inte saknar gehör för det
lyriska och finstämda. Men som om han känt en viss
skamsenhet över att möjligen ha varit sentimental tar
han skadan igen när han skall skildra den stackars
blinde ynglingens ömkliga sejour som
restaurangpianist i en landsortshåla. Här lyfter Ingmar Bergman
locket av sin djävulskt groteska inbillning och fram
kräller en uppsättning figurer och situationer som
åtminstone på mig inte bara gör ett besatt utan också
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
