Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Jöran Mjöberg: Den fjärran verkligheten. Psykologiska synpunkter på Sivar Arnérs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRAN MJÖBERG
människoliv. Liknande är fallet i "Plånbok
borttappad". Den handlar om Sju, korvgubben,
som till sin läggning är rannsakande, tänkande,
prövande, och som åtar sig sin vän Jarramas’
och därmed den kränkta rättvisans sak mot
den skrupelfrie och sadistiske ingenjören Algot,
som besegrar honom med våldets makt men
moraliskt lider nederlag. Så kommer vidare
fogden Bjure i "Knekt och klerk" att företräda
en machiavellistisk despot- och handlingslinje
gentemot den i det längsta kvietistiske Greger,
och så objektiveras i "Du själv" Sverkers
handlingsvilja i hans vän Georg. I "Ihålig"
slutligen vill Esbald Geiserik ställa sig över
lydnad och lagar, medan Petrus de Dacia.
huvudpersonen, helgonlivstecknaren, är den
veke, svage, inåtvände.
I intimt sammanhang med viljans och
verklighetens problem hos Sivar Arnér står
inställningen till rätten. Joel, skomakaren i "Skon
som krigaren bar", anser det vara synd att
döda, antingen det gäller människor eller djur,
och därför är han innerst inne pacifist. Han
vet, att han stöder orättfärdigheten, om han
gör stövlar åt krigaren, men problemet för
honom blir, huruvida han skall ta synden på
egna axlar eller skjuta den över på andras. Av
besläktad art är rättskonflikterna i "Plånbok
borttappad" och "Knekt och klerk". Sju
känner det så oändligt svårt att avgöra vad som
är rätt och vad som är orätt, han vet att det
finns de som har mer rätt och de som har
mindre, och därför blir också storpolitiska
ställningstaganden för honom smärtsamt
sam-vetstyngda.
Svårast är det moraliska avgörandet för
Greger. Han är till en början nästan ren
rela-tivist i sitt fullständiga tvivel på möjligheten
att döma om rätt och orätt. Han duger inte till
att handla, om han inte får handla absolut rätt,
han vill hellre "vara stilla" än göra orätt.
Tilllika är han beredd att låta rättvisan — om
man nu kan fastställa den — ske på bekostnad
av världen. Rätten är hans enda innehåll. Men
när han sedan plötsligt, som förut relaterats,
kommer in i handlandets fas, för att bekämpa
det onda, då blir allt så mycket enklare för
honom. Då skäms han inte för att kalla
rättfärdigheten vid namn, och själva livet kommer
för honom att bestå av rättfärdighet. Han litar
på att det är den sanna rättfärdigheten han nu
upplever som rättfärdighet, han får en absolut
tillit till den rättvisans Gud som han bär inom
sig. Denna utveckling hos Greger är precis
parallell med utvecklingen av hans vilja, ja,
den är egentligen bara en dimension av den.
Detta visas också av Arnérs egen reaktion inför
anmälningarna av "Plånbok borttappad" och
"Knekt och klerk". I båda fallen visade sig en
stark benägenhet att se romanernas
huvudproblem som ett etiskt, ett moraliskt problem;
författaren förklarade själv att för honom var
inställningen till verkligheten det egentliga
problemet.
2
Det är uppenbart, att Sivar Arnérs gestalter
till övervägande delen tillhör en alldeles
bestämd psykologisk människotyp. I hans värld
möter man inga feta människor, inget
"slätkammat folk, som sova gott om natten". Hans
figurer är mestadels magra, inbundna
enstöringar, levande som främlingar i verkligheten.
De tillhör med andra ord den
temperamentstyp som brukar kallas schizoid eller schizothym
och vars läggning kan utgöra ett förstadium
till den schizofrena sjukdomsarten.
På ett slående sätt illustrerar
huvudpersonerna i Arnérs böcker de definitioner som
Ernst Kretschmer ger av de schizoida
temperamenten i sitt bekanta arbete
"Kroppsbyggnaden och karaktären". Detta nu något
föråldrade verk var synnerligen populärt i
medicinska och humanistiska kretsar på den tid
— i början av trettiotalet — då Sivar Arnér,
den blivande läraren, tog sin ämbetsexamen
i Lund. Den tyske psykiatrikern anger som
olika karakteristika för de schizoida deras
ytterliga sårbarhet, deras pendling mellan
överkänslighet och köld, deras smärtsamma,
krampaktiga sammandragande inom sig själva, deras
aifektavtrubbning och likgiltighet, deras starka
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
