Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Jöran Mjöberg: Den fjärran verkligheten. Psykologiska synpunkter på Sivar Arnérs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FJÄRRAN VERKLIGHETEN
benägenhet för självanalys, deras förmåga
att bryta igenom sitt till synes
ogenomträngliga skal med plötsliga överraskningar, deras
barocka humor. Låt oss nu dra fram några
konkreta exempel på paralleller mellan den
teoretiska psykologin och gestalterna i Arnérs
diktning!
En av Kretschmers patienter beskrev sitt
främlingskap i tillvaron med orden: "Mellan
mig och människorna är en glasvägg", och
detta uttryck använder sedan forskaren som
en träffande beteckning på de schizoidas
inställning till omvärlden. Om korvgubben Sju,
som är huvudpersonen i "Plånbok borttappad",
heter det, att han lever i en "cellofanvärld":
människorna och tingen har för honom börjat
överdragas med cellofan. "Cellofan är tunt och
segt, det syns knappast, men det hindrar all
beröring." På samma sätt kan man då betrakta
Sjus korvstånd med dess glasruta som en
symbol, en symbol för hans isolering i världen.
Och vad Sju beträffar, kan det tilläggas, att
hans kroppskonstitution bestämt svarar mot
hans temperament: han anges som lång och
gänglig, han är alltså astheniker, och den
asthe-niska konstitutionen disponerar ju just för det
schizoida temperamentet.
Som tillvarons utlänningar kommer Arnérs
gestalter att uppfatta inte bara den omgivande
världen utan också sig själva på ett irreellt
sätt, som något främmande. Det gäller Greger,
och det gäller ännu mera Sverker. Sverker
tycker att hans framsida och baksida är skilda
åt, på framsidan är han trygg och skyddad,
men ryggen är oskyddad, där är han naken
och kall, och där kan fienderna kasta sig över
honom. Han blir förvånad över sin röst, den
låter stötig och uppskärrad och tycks honom
inte stämma överens med hans harmoni. Och
för att framhäva, hur främmande hans röst
verkar på honom själv, har författaren boken
igenom kursiverat Sverkers repliker. Om Peter
i novellen "Ihålig" heter det, att det finns "en
mitt i honom, som ibland är ett tomt hål, ibland
något hårt men alldeles okänt och oåtkomligt".
Han känner ingen inre stadga, hans liv är som
ett raglande framåt, tycker han.
Hos Sju finns, som förut sagt, den för
schizoida karakteristiska osäkerheten, och ännu
osäkrare och sårbarare är hans vän Jarramas,
som är likgiltig och avtrubbad och till stor del
utgör en ren förutsättning för konfliktens
upp-segling. Sju visar de schizoidas svängning
mellan överkänslighet och köld, och även hos
Greger dyker det ibland upp en fullständig
okänslighet inför omvärldens kränkningar. En
flagrant likhet med Kretschmers beskrivning
av överkänsligheten hos de schizoida finns i
några ord som skildrar en av Sverkers
stämningar:
Han stod inte ut med att va ung och leva. Sånt
innebär att råka ut i konflikter, tvingas att va
viljestark och hängiven. Det dög han inte till.
Och därför flyr han till sin vetenskap, som
befriar honom från det farliga frotterandet
med yttervärlden. Han har viljekramp, det
talas om hans bundenhet, hans obeslutsamhet,
och hans vän Georg använder om honom
direkt uttrycket, att han är "krampaktig" till
sin natur. På liknande sätt är det med Petrus,
som inte "får vilja ha" glädjen, inte törs, inte
"orkar vilja ha" den.
På den barocka humor som är utmärkande
för schizoida naturer, finner man också prov
i Arnérs böcker. Man skulle kunna ta många
exempel, men det får här räcka med två. När
Jarramas besöker Sju i hans korvstånd under
den iskalla vintern och fått örsnibben
förfrusen, får Sju lust att tänka att örat inte
tillhör Jarramas riktigt:
Det kunde vara skört eller åtminstone rätt snart
bli skört, och då brista av. Eller vara löst så att han
plötsligt stod med det i handen. Eller också skulle
åsarna inne i musslan börja flytta på sig och hela
örat förvandlas till en tratt.
Lika barockt, eller, som medicinarspråket
uttrycker det, "schizigt", är ett ställe i "Du
själv". Sverker tänker, att han kunde ju krympa,
ty han var elastisk inåt:
181
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
