Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Jöran Mjöberg: Den fjärran verkligheten. Psykologiska synpunkter på Sivar Arnérs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRAN MJÖBERG
Han kunde krympa tills han krympt ihop till noll.
Sen kunde han fortsätta att krympa, framsidan och
baksidan gick om varandra och fortsatte åt var sitt
håll på andra hållet. Saliga äro de hopkrympta. Ty
de skola varda saliga.
Men Kretschmer karakteriserar inte bara
i allmänhet de schizoida människorna, han gör
också en mera speciell gruppering av dem och
ägnar dels ett kapitel åt de olika schizoida
temperamenten, dels ett åt de schizothyma
genomsnittsmänniskorna. Också dessa mera
speciella grupperingar har sitt bestämda
intresse i fallet Arnér. Bland de schizoida
temperamenten räknar Kretschmer tre typer av
mera överkänsligt slag: den
känsligt-affekt-slappa typen, utmärkt genom humanitära ideal,
svärmisk religiositet, uppfinnaridéer och
drömmande poetisk fantasi, vidare den känsligt
kyliga aristokrattypen och den patetiska
idealisttypen; å andra sidan finns det tre typer
med mera kalla och slöa temperament: den
kalla despottypen, den uppbrusande-affektivt
avtrubbade typen och luffartypen.
Det är alldeles klart, hur mycket gestalter
som Sju, Greger, Petrus har att göra med
den första och tredje av dessa
temperamentstyper. Med den sista av de sex arterna, med
den s. k. luffartypen, skulle man kunna ställa
samman en figur vid namn Simon, som man
möter i novellen "Det tredje". Som
representant för luffartypen skildrar Kretschmer en
man, som flackade både mellan kontinenter
och mellan olika yrken. Han var "en begåvad
men dålig människa", psykiskt ej normal, såg
ut som en fågelskrämma, mager och i trasiga
kläder, och han slutade sitt liv på hospital.
Simon är ganska sluffig till sitt yttre, en man
som gått från yrke till yrke och ständigt
misslyckats men ändå verkar likgiltig inför
nederlagen. Han är enstöring, asket och vill helt
enkelt inte trivas med livet, vill bara "se bleka
revolutionärer" omkring sig. En kypare på en
restaurang, som skall servera honom, tycks
tveka, om han skall betrakta honom som dekis
eller geni.
Som typer för schizothyma
genomsnittsmänniskor nämner Kretschmer fyra: de förnämt
finkänsliga, de världsfrämmande idealisterna,
de kyliga härskarnaturerna och egoisterna samt
de torra och slappa. En gestalt som fogden
Bjure i "Knekt och klerk", vars maktkära
styrelse Greger viger sitt liv åt att bekämpa, låter
sig ju här direkt ingrupperas i den tredje
avdelningen. Vad de världsfrämmande
idealisterna beträffar, nämner Kretschmer som deras
mest kännetecknande egenskaper: osäkerhet
gentemot livets realiteter, ett förakt för
prydnader och bekvämligheter som kan gå över
i asketism, slutligen moralisk idealism och
rigorism, vars avigsida är fariseismen. De
trivs helst i det abstrakta, i den slutna
kammaren eller i den ensamma naturen, de lider
i umgänget med människorna av blyghet,
otymplighet och styvhet, och de växlar mellan
överspänd självtillit och känslor av
otillräcklighet. Hur utomordentligt passar inte denna
karakteristik samman med Greger, den
inåtvände, asketiske, moraliske fanatikern, till
vilken korvgubben Sju i den närmast föregående
boken i mycket är ett utkast, och med
självanalytikern Petrus. T. o. m. ordet fariseism
skymtar på ett par ställen i handlingen i
sammanhang med Gregers rättspatos, och ett aY
Petrus’ stora problem är hans högmod.
Psykologiska grupperingar,
temperamentssystem överhuvud har både fördelar och vådor.
De hjälper den icke psykiatriskt initierade
lekmannen till överblick, men de går också till
överdrifter och lättvindiga generaliseringar.
Att Sivar Arnérs gestalter så nästan
konfek-tionsartat elegant låter sig inpassas i det
kretsch-merska systemet, kan naturligtvis alltemellanåt
bero på en slump. Men kvar står trots detta
hans stora förkärlek för och hans innerliga
förtrogenhet med de magra, dem som Shakespeare
karakteriserar:
Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn;
han tänker mycket; sådant folk är farligt,
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
