Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Jöran Mjöberg: Den fjärran verkligheten. Psykologiska synpunkter på Sivar Arnérs författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FJÄRRAN VERKLIGHETEN
och med deras kvietistiskt lagda, patetiskt
ideella anförvanter. Det är ingen tvekan om
att han i sin djupa människokunskap också
tagit den teoretiska psykologin till hjälp och
på den vägen fått en vidgad insikt om vad det
innebär att vara "gäst hos verkligheten".
Men det är inte meningen att härmed antyda,
att Sivar Arnérs författarskap skulle vara
teoretisk psykologi i skönlitterär förklädnad. Nej,
det är med utgångspunkt från sin praktiska
människokännedom — den må gälla ett än så
begränsat register — och från sin psykologiska
kunskap som han på ett uttömmande sätt, på
en gång brett och djupt, har skildrat den
fruktansvärda förlamning som en viljekris kan
skapa hos sådana människor som från födseln
är dömda till främlingskap i tillvaron. Men
han har också försökt att ge något positivt, att
visa människan en väg ut ur det stagnerade,
ur det asociala stadiet, vägen till moraliskt
ställningstagande, till handlingsinitiativ, kort
sagt vägen till verkligheten. Det är den vägen
som korvgubben Sju går, det är den som med
våldsam koncentration av vilj a och pliktkänsla
väljes av Greger. På liknande sätt är Torsten
Ström i "Verandans" sista novell på marsch
mot trygghet och verklighet, och säkert vill
Arnér härmed ge en antydan om inriktningen
i sitt fortsatta författarskap. Dessförinnan är
det också den vägen som Sverker i sin inbitet
inåtvridna självbespegling underlåter att välja,
med ett handlingssätt som, om man inte tar
fel, underkännes av författaren. Ty hur är det
Georg, Sverkers objektiverade handlingsvilja,
säger till denne i bokens slut:
Du är feg. Svag. Inbilsk. Du försummar ditt stora
tillfälle. Du ställer dig utanför den mänskliga
samvaron, den där man beter sig rätt och godhjärtat mot
varandra. Du ska begripa en dag, att just nu begår
du din största dumhet, om du inte vänder tillbaka
till henne. Nu när du ändå ...
Men Georgs röst i hans inre mattas av och
dör bort, han hör till dem som inte kan rätta
upp sin vilja och träda in i den mänskliga
samvaron. Georg har redan förut dömt honom,
i orden: "Och nästa år så träffar man dig på
Beckomberga."
En gestalt vars rätta plats utan tvekan skulle
▼arit Beckomberga finns det i Arnérs
diktning: den vettville Malaki i "Knekt och klerk".
Det är ett tecken på författarens förståelse för
och inlevelse i den artens människor, att han
sällan nått ett sådant furioso i sin
skildringskonst som i teckningen av denna schizofrena
individ — ty hos Malaki har Arnér alltså
återgivit den rent sjukliga varianten av den
människotyp med vilken han är så förtrogen.
Malaki är en excentrisk, asocial enstöring,
behärskad av indolens med dragning åt ångest
och fientlighet mot människor, besatt av
vilje-och känsloförlamning, ja, han har många av
den utbrutna schizofrenins typiska
kännemärken. Han är åter ett tecken på grundligheten
och kunskapen i Sivar Arnérs respektingivande
och vederhäftiga men — gudskelov! — också
inspirerade författarskap.
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
