Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Lettiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LETTISKT
Många människors städer de såg och förnam deras
kynne,
många de lidanden voro på hav deras hjärta fick
utstå...
Och skall här till de två böckerna anknyta
några reflexioner — i all anspråkslöshet,
eftersom jag på intet sätt kan uttala mig om,
huruvida de är karakteristiska för sitt land eller
icke. En diktare kan vara mer och mindre
provinsiell eller mer och mindre kosmopolitisk,
men i varje författarskap av någon betydelse
ryms väl alltid ett element av båda delarna —
det egna arvet och det allmänna.
Att en liten och okänd kultur skulle kunna
ha något att ge oss likaväl som de gamla, de
kända är en sanning som kanske inte har gått
upp för svenskarna. Just därför bör den
understrykas. Denna fördömelsens tid skulle kunna
användas till att "under ömsesidig kritik", som
frasen lyder, utbyta vänskapsfulla gåvor med
de över haven hitdrivna. Genom sådant skärps
medvetandet om det egna och vidgas
förståelsen för det som är annorlunda. Nyanserna
berikas. Kättersk är visserligen tanken att små
kulturer skulle kunna få finnas vid sidan av
kolosserna, men här och var dyker den trotsigt
upp i debatten. En jämförelse mellan svenskt
och baltiskt skulle, tror jag, trots all
kulturgemenskap, framför allt uppenbara olikheterna
i våra kynnen.
Om lettisk kultur är på de stora moderna
språken ytterst litet samlat och skrivet, och
det som av lettiskt språk och litteratur finns
t. ex. på Carolina kan ingalunda räknas i
hyllmeter. Ett tragiskt faktum i nuvarande läge.
Letternas historia är blodig, upprörande och
fylld av förtvivlan, med förtryck av omväxlande
tyska och ryska hårda herrar. Av de lettiska
folkvisorna ägnas en stor grupp åt de
föräldralösa barnen och deras öden, och även
i modern lettisk litteratur möter man som
något karakteristiskt dessa övergivna barn.
Sorg, och ingenting annat än sorg, har varit
folkets arv från släktled till släktled, skriver
Zenta Maurina i en essay om Nietzsche, där
hon inledningsvis målar sin livländska hem-
bygds flacka slätt. De självständiga lettiska
begåvningarna har sugits upp än av den ryska,
än av den tyska kulturkretsen. Dragkampen
mellan östligt och västligt tar ständigt på nytt
gestalt i varje kulturmedveten letts inre, själen
blir en hårt spänd sträng mellan två världar.
I Raudives roman analyseras en sådan
spänning: huvudpersonen upplever inom sig den
konflikt som är oundviklig i varje
kulturmedveten letts själ — den oändliga kampen mellan
Östern och Västern, som ibland tar formen av
en strid för nakna livet. Letterna säges ofta leva
tvåvåningsliv: den ena själen är känslig,
hårdnackad, trotsig, förslagen och vis, den andra
krypande, slug, äventyrlig, missunnsam,
despotisk och grym. Den ena har skapat de djupaste
skikten i kulturen, den andra döljer skumma
källarvalv som skyr dagsljuset. Medan den ena
i ovanlig självförsakelse offrar sina krafter åt
kulturskapandet, återupplivar den gamla
lettiska solkraften och uthärdar i den djupaste
förnedring, så måste om den andra själen
sägas att den fegt förråder kampen, smickrar
vem som helst och kan utlämna både vän och
fiende, om bara därigenom den egna tillvaron
kan säkras. Denna förvridna och snåriga själ,
heter det om källarsjälen, har skapat en
fogde-och rättartyp, den lettiske "Wagar". — Hos
Konstantin Raudive lever en dröm om att hans
prövade folk på grund av sin säregna
tvekluvenhet skulle ha en mission: att vid en
kommande världsförsoning medla mellan Österns
själ och Västerns. En dröm, kan det invändas,
men drömma måste vi, även i vetskap om att
vi snart måste omkomma med alla våra
drömmar ... Ett spekulativt, inåtvänt och
drömmande drag tycks överhuvudtaget spåras i
baltisk väsensart. Naturen med hav och slätter,
men framför allt det hårda yttre trycket, har
drivit letterna inåt — bara i sitt eget trotsiga
hjärta fann de något att hålla sig till, det inres
rike blev den mest levande av verkligheter. Det
lettiska högsta gudaväsendet, Dievins, berättar
Zenta Maurina, är den ensammaste av alla
mytens gudar, lever i fullkomlig och stilla
avskildhet. Naivt frågar honom den anonyme
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
