Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Margit Abenius: Lettiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
folkvisdiktaren: "Käre Gud, vad ska det bli
av dig när vi alla dör? Varken hustru eller
barn har du. Vem ska ge dig brödet ditt när
du blir gammal?"
I alla vidrigheter höll letterna segt fast vid sin
kultur, men frihetstiden var för kort för att de
skulle hinna befästa och stabilisera sitt
kulturmedvetande — på en generation måste allt det
förlorade inhämtas. I Raudives roman
analyseras den sårbara ömtåligheten hos ett litet
och okänt kulturfolk. Ungdomlighet hos en
kultur är emellertid inte bara en nackdel. En
mer obruten vitalitet och entusiasm, en mer
helhjärtad vördnad för de stora och höga andar
som är med folket i nöd och lust och däri
känner sin egen mening hör till en ung kulturs
oskattbara värden. Gunnar Ekelöf, den svenske
överklasspojken med kulturmättnad i blodet,
berättar med fin humor i "En outsiders väg"
om sin kamp för att få vara autodidakt,
berättar hur han avskydde Beethoven och andra
heroer. Han ville börja från början, inte
ärva; hans första orfiska diktskapelse ville
i raseri "krossa bokstävlarna". Personligen har
jag upplevt något likartat. Under den tid jag
varit litterärt verksam har jag haft en
visserligen dunkel men ändå bergfast övertygelse om
att bara det som skapas i strid med det erkända
är värt något. Strängt taget är det en förvänd
situation, omvända världen, bakvända visan!
Inte alltid har det varit så, att det stora är
smått och det lilla stort, det goda ont och det
onda gott. Och ändå har situationen fördelar,
den som blir tvungen att söka originaliteten,
att djupdyka efter "sanning och särprägel" lär
sig givetvis mycket under själva mödan. Det
är utan vidare klart att hos en ung kultur som
den lettiska den kritiska sidan — särskilt
självkritiken, denna mätare på inre säkerhet och
balans — ännu inte är så starkt utvecklad.
Om letternas moderna, om sig själv
medvetna kultur, är ung, så är den i stället djupt
förankrad i en folklig kultur med rötter i
urgammal soldyrkan, vars föreställningar
bevarats i en rik skatt av sagor och folkvisor. Med
sina åldriga rytmer och sitt originella bildval
— språket är till exempel fyllt av smeksamma
diminutiver — är de lettiska visorna
oöversättliga, men även i en främmande tolknings
bleka avglans tycker man sig uppleva något
säreget tjusande, en spröd och naiv själ,
naturförbunden och moraliskt förfinad. De lettiska
folkvisorna har visor om sången själv —
sången som tröstar när hårda herrar ryter,
tröstar i livet och tröstar i döden. "Sjungande
föddes jag, sjungande levde jag livet, sjungande
varsnade jag döden i paradisets lilla
trädgård", heter det i en visa. Och i en annan:
"Sjungit har jag, sjungit tills jag gifte mig.
Tre säckar fulla med visor har jag sjungit upp
och åt mina unga systrar ändå efterlämnat
två säckar..." Alla lettiska diktare tycks suga
näring ur denna grund. Rainis, Lettlands
största ande, gjorde det. Rainis (som dog
1929) var lyriker och dramatiker, en
kämpande faustisk personlighet. I ryskt fängelse
fullbordade han 1897 sin "Faust"-översättning,
och femtioårsminnet firades i höstas i Uppsala
av hans landsmän i förskingringen. Man kan
vidare nämna Rudolfs Blaumans, novellist
och dramatiker, och bland författarinnorna
Aspäzija, maka till Rainis, samt Anna
Bri-gadere, vars bild Zenta Maurina har
levandegjort i en bok. Särskilt tjusande är Karlis
Skalbe, som dog 1945 i Stockholm. Om Rainis
hörde till "sentimentalische Dichtung", så
kunde Skalbe räknas till "naive". Han var
något av naturgeni och anses vara en av dem
som bäst fattat lettisk egenart: letterna kallar
honom "solens diktare". Mina intryck — i
översättning — av de lettiska klassikerna är
givetvis högst ytliga, men jag har dock känt en
frisk fläkt från en lyrisk-dramatisk litteratur
med starkt grepp om det folkliga och en
levande mytkraft — tappra andar som älskar
livet, inte döden. Lyckans själva väsen svävar
emot oss i Skalbes saga "Jätten". Jätten har
legat på magen hela sitt liv och hållit uppe
berget med alla blommor och träd. Så en
vacker dag lyfter han berget från sina axlar
och går ut i världen. Men sedan han roat sig
en tid på klumpigt jättevis och upplevt för-
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
