Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Ivar Lo-Johansson: Monism — ett svar till Ebbe Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
monos (grek. en enda, ensam), och inte av Monissos.
Detta är också språkriktigt. Annars skulle ju även
mina, av honom prisade föregångare som i andra
sammanhang använt termen monism, ha härlett den
felaktigt. Hans kritik borde då istället ha drabbat
namnet på min nyuppfunna Monissos. Denne tycks han
däremot acceptera, liksom han accepterat min mot
monism ställda term, polyism.
Jag skulle troligen inte ha uppfunnit denna
terminologi, om det inte funnits ett behov av den för vad
jag avsett att innehållsligt uttrycka, och Ebbe Lindes
eget inlägg visar hur skriande detta behov är också
för honom själv. Han använder för att uttrycka ett
till skilda delar svarande begrepp minst fyra olika
termer (narcissm, narcissism, autoerotism, autism),
och denna hop av skrivsätt blir för läsaren lätt
mesopotamiska. Jag vet mycket väl vad skilda författare
inlagt för delbetydelser, eller delvis avvikande
betydelser, i dessa med mycken möda avgränsade termer, fast
olika skribenter alltjämt råkar i luven på varann,
när det gäller användningen av dem. Termen sexuell
monism är i min bestämning ny, och jag har preciserat
dess innehåll. Jag har använt termen som en
sammanfattningsterm, därför att jag i sammanhanget verkligen
avsett en sammanfattning av jagets ensamhet, av
mänskans ensamhetsproblem. Jag tror att vad jag avser
med termen har täckning i nationalpsyket, och inte
nog med det, utan i mänskans psyke överhuvudtaget.
Av Ebbe Lindes angrepp återstår, i detta stycke, när
det gäller termerna, endast ett allmänt missnöje med
en till sin användning ny terminologi, som förövrigt
redan accepterats.
Likväl är det vi avser med orden huvudsaken. I sin
artikel talar min angripare, i klart nedsättande avsikt,
om hur en resande i sen tid i en isolerad by i Ryssland
mött en enkel bysmed som trott sig ha uppfunnit
cykeln. Han kom släpande på ett ting som fyllde
cykelns centrala funktion. Min angripare insinuerar att
jag befinner mig i samma situation. För mig är denne
bysmed i Ryssland inte löjlig. Jag känner mig
tvärtemot smickrad över att bli jämförd med honom. Kan
verkligen en enkel bysmed, som aldrig hört talas om
en cykel och aldrig sett ens tillstymmelsen till en bild
av en sådan, på egen hand uppfinna en maskin som
till sin funktion är riktig, så är denna person en
mycket stor begåvning, eftersom han på kort tid och med
minsta möjliga resurser gjort vad så många mänskor
under ett par tre generationer världen runt arbetat och
filat på. Men det är en sak till. Denna begåvning måste
ovillkorligen också i andra sammanhang kunna uträtta
förbluffande ting. Hur skulle någonting kunna ske
utan denna optimistiska tro ? Jag föreslår därför att vi
gemensamt hyllar denne bysmed.
I huvudfrågan tar sig Ebbe Linde god tid att utreda
många saker som dels är självklara, dels inte drabbar
min teori. Mer i förbigående ger han det starkaste
stöd åt min tes, när han talar om självtillfredsställelsen
som en faute-de-mieux. Just som en nödlösningens
ekvivalent har jag ju skrivit om den, först i "Geniet"
och nu senast i "Monism". Men jag har velat inskärpa
att en nödlösning i sexualfrågan inte är en verkligt
önskvärd lösning. Den önskvärda lösningen i
sexualfrågan är en naturlig sexualitet. Detta gäller också
ungdomarna i puberteten. Mot min åsikt därvidlag har
nu så många affektionsfärgade skäl andragits att det
i hans artikel framförda visserligen är bättre uttryckt
men inte desto mindre med de andra delar den
konservativa inställningen till och känslan av en absolut
bankrutt i sexualfrågan. Ebbe Lindé hyllar även de svåraste
sjukliga hämningarna som en hjälpkälla. Jag ska nöja
mig med att med citat peka på en enda absurd punkt i
hans artikel.
"Är det inte tvärtom något trösterikt och sublimt i
detta", skriver han, "att defekt kan vändas i effekt —
att egen kärleksnöd på omedvetna vägar kan alstra
manifestationer, som dels lindra nöden, dels bevisligen
kunna bli till stor och skön hjälp också för andra,
liksom infektionen hos musslan alstrar en pärla av
ovanskligt värde? Inte gör det pärlan mindre
form-skön, att den sprang ur utläkningen av en
sjukdomsprocess."
Jag finner detta citat vittna om en cynisk råhet. Det
uttrycker en antihuman syn. Det innehåller därtill allt
vad vi sen gammalt vant oss vid av en romantisk
genidyrkan. Det hjälper inte att visa på Ernst Josephson,
Fröding, Nietzsche och alla andra sinnessjuka målare
och skalder. Utgångspunkten är, när det gäller
mänskor, ändå omänsklig, estetisk, cynisk, rå. Den är
cynisk och rå tillochmed när det gäller musslan. Den
skadade musslan frambringar visserligen det av
mänskorna älskade lyxföremålet pärlan, liksom olyckan bland
mänskorna någongång kan frambringa konstverket,
men för musslan själv är pärlan likafullt en olycka.
Musslans önskan är säkerligen identisk med att leva
musslans friska liv, inte den att djupt såras och bli
pärlskadad. Jag är övertygad om att den
pärlinfekte-rade musslan förbannar sin sjukdom där den ligger på
havets botten. Den ser inget trösterikt i att pinas för en
pärla — ens en av "ovanskligt värde" — som för övrigt
med ytterst små chanser ska komma att hamna i våra
guldsmedsbutiker. Bilden överförd på mänskliga
förhållanden innebär precis detsamma. Hämningens,
själsskadans, den sårade individens resultat blir inte
så ofta konstnärliga verk — liksom bara en bråkdel
av pärlmusslorna hittas och kommer varelser av en
annan art till glädje — utan är i stället resultatet av
ett i allra vanligaste fall meningslöst lidande och
innebär ett meningslöst offer. Det är därför som det är
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
