Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Landquist: Grymheten och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
Det allmännaste strävandet hos allt levande är
"att återvända till den oorganiska världens ro"
("Jenseits des Lustprincips", s. 91). Eros är
fridstöraren i tillvaron som stör Nirvanas lugn
"Dödsdrifterna äro mestadels stumma och
livets larm utgår mest från Eros" ("Das Ich
und das Es", s. 58).
Freud identifierar märkvärdigt nog
dödsdrifterna med jagdrifterna.
Självuppehållelse-och maktdrifterna äro "partialdrifter bestämda
att säkra organismens egen dödsväg och
bort-hålla andra möjligheter för återvändande till
det oorganiska än de immanenta".
"Organismen vill dö bara på sitt eget sätt" ("Jenseits
des Lustprincips", s. 53—54). Jagdrifterna
vilja återställa det icke levande tillståndet,
medan sexualdrifterna avse att förlänga livet
genom föreningen av två groddceller.
Ett påtagligt bevis för tillvaron av
dödsdrifterna finner Freud i sadismen. Man kan ej
härleda den sadistiska driften, som avser att skada
objektet, från den livsuppehållande Eros.
Ligger då det antagandet nära, att denna sadism
egentligen är en dödsdrift, som genom inflytande av
den narcistiska libidon bortträngts från jaget, så att
den först framträder som riktad mot objektet (nyss
a. a., s. 77).
Normalt träder sadismen i sexualfunktionens
tjänst och underordnas den, i det den tjänar
till att bemäktiga sig föremålet i den
utsträckning som sexualfunktionen fordrar. Men den
sadistiska komponenten kan avskilja sig från
sitt ändamålsenliga sammanhang och uppträder
då som den bekanta perversiteten. Sadismen
är en ur sitt läge rubbad dödsdrift (ein
ver-schobener Todestrieb). Denna åsikt bestyrkes
av masochismen, som Freud antar vara en
regression till en tidigare fas av den sadistiska
dödsdriften. Utanför detta sexuella
sammanhang anser Freud även varje aggression, riktad
mot yttre föremål, vara ett uttryck för
dödsdriften, som vänts från jaget till andra objekt.
Denna teori har vissa fascinerande poetiska
drag, men den är mycket ohållbar. Den har
mera karaktären av mytologi än av modern
vetenskaplig hypotes. Den belyser på ett
intressant sätt hur psykoanalysen kunde operera
med alldeles föråldrade föreställningar om
själslivet. Det föråldrade ligger däri att Freud
liksom den gamla förmögenhetspsykologin och
Galls frenologi antog vissa abstrakta begrepp
som ledande för själslivet och såg dess
processer som de dansturer eller de militära
manövrer, som dessa begrepp företogo med
varandra. Utan ett ögonblicks kritisk prövning
antar Freud tillvaron av en allmän "dödsdrift"
eller destruktionsdrift, verkande utan särskilda
motiv i det biopsykologiska livet. Det kan kort
sägas, att det inte finns någon sådan
ursprunglig dödsdrift.
Vidare är det den grundlösaste av hypoteser,
att denna dödsdrift skulle vara identisk med
jagdrifterna. Jagdrifterna åsyfta jagets
uppehållande, konserverande, upphöjelse: deras
lösen är ett så rikt liv som möjligt, så långt
liv som möjligt, så fjärran från döden som
möjligt, och i sina högre aspirationer gå de
ut på bevarande av ett verk, ett namn bortom
den fysiska döden. Jagdrifterna i sina högst
gående syften söka "ett odödligt namn". Freuds
invändning att jag- eller dödsdrifterna avse
organismens död på sin egen fason gör
intryck av en skämtsam advokatyr men är likväl
menad på allvar. Det är tydligt att
Schopen-hauer, med vilken Freud här har vissa
beröringspunkter i den framskymtande
pessimistiska värderingen av livet, visar mera sunt
förnuft, då han i de egoistiska jagdrifterna
ser lika intensiva yttringar av viljan till livet
som i sexualiteten. I det praktiska livet är det
för övrigt så, att sexualitetens krav leder till
en uppoffring av individens intressen.
Påståendet att sadismen och masochismen
skulle vara uppenbarelser av viljan till döden,
och det särskilt beviskraftiga sådana, är också
främmande för dessa perversioners karaktär.
Vad både den ena och den andra åsyfta är
sexuell orgasm, vunnen genom den
upphetsning, som fysisk plåga eller åskådande av
sådan kan väcka. Sadisten och masochisten
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
