Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Landquist: Grymheten och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRYMHETEN OCH SAMTIDEN
avse således en möjligast intensiv livskänsla
och icke dess avtynande och utslocknande.
Det är riktigt, att det finns återupprepning
i ärftlighetens processer liksom drift till
upprepning av psykiska processer särskilt i
barndomen. Vad barnet beträffar är denna drift
till upprepning synnerligen ändamålsenlig, då
den är inlärandets stora motor: genom
upprepande av samma rörelser och samma ljud
lär barnet sig gå och tala. Men det är en
mytologisk fantasi hos Freud, när han föreställer
sig, att den organiska varelsen har en längtan
tillbaka till den oorganiska tillvarons "ro".
Den oorganiska döda tillvaron äger varken ro
eller icke ro. Det är blott den levande
människan som känner ro. Det är ett begrepp som
hör hemma i det högre utvecklade mänskliga
livet. Och den organiska varelsen kan inte ha
något minne av en oorganisk tillvaro, då den
varken var psykisk eller organisk. Det var
sannolikt den åldrande Freuds egen
livströtthet, som fick ett uttryck i fantasin om den
oorganiska tillvarons "ro".
Det finns verkligen ett slags "dödsdrift":
det är den på liv mätta och trötta människans.
Skönt har Viktor Rydberg uttryckt denna
längtan i livslust och livsleda:
Jordisk smärta sig ändlig vet.
Hell dig milda förgänglighet,
du som gav oss ett mål, en hamn,
du som lärde oss dödens namn.
Men denna längtan har sin historia. Den
förutsätter mättnad på liv. Den förefinnes inte
isolerad från detta liv, som ett slags särskild
själsförmögenhet eller ett "minne" av en
oorganisk tillvaro. Men denna längtan är alldeles
inaggressiv. Den vill ingen i världen något ont.
Det är ett djupt och opsykologiskt misstag
av psykoanalysen, då den gjort denna fredliga
dödslängtan ansvarig för eller i grunden
identisk med grymheten, ondskan, sinnelaget "att
glädjas då syskon lida, att jubla in i koren
av millioners förtvivlan", vari Rydberg såg
den bottenlösaste synden. Nej, sadismen,
grymheten, ondskan äro förvillelser hos det heta,
livsbejakande livet. Det är i mitten av dess
otyglade begär grymheten skall sökas. Dess
lösen är: må en annan lida och gå under för
att jag skall njuta och leva. Skulle den levandes
begär att triumfera svalkas och rentav en
meditation över döden inträda, så skulle i och
med detsamma också begäret till grymhet
avdunsta. Det är ett grovt förtal av dödslängtan,
att den skulle ha något med grymheten att
göra. Nej, grymheten påträffas tvärtom som
triumfens fula baksida, som segerbägarens
giftiga bottensats.
Det har överhuvud varit till skada för de
psykoanalytiska riktningarnas senare
resonerande, att de ej skilt aktivitet och aggressivitet.
Aktiviteten blev synonym med aggressiviteten,
och den senares kärna åter var dödsdriften.
Det har sålunda framställts, att drivkraften
i all naturens omdanande aktivitet skulle vara
destruktions- eller dödsdriften. De
uppbyggande krafterna skulle härvid ta
destruktions-driften eller grymheten i sin tjänst. När jag
hugger ved eller eljest bearbetar materia, skulle
sålunda den mot materialet fientliga
destruk-tionsdriften komma till nyttig användning.
Likaså skulle kirurgerna vara människor med
stark sadistisk läggning, vilka dock lett sin
grymhetsdrift in i ett människovänligt syfte.
Tora Sandström anmärker härom i
"Självhävdelse och neuros" med lämplig sälta att hon
skulle akta sig för att anförtro sig åt en sådan
kirurg. Överhuvud är vedhuggande, uppförande
av hus, allt slags odling eller kroppsligt betonat
arbete en fredlig aktivitet, som avser
människolivets bevarande. Den är som sådan redan från
naturens sida lika mycket avsedd att bevara
släktet, familjen som den enskilda individen.
Det är en överflödig, ja, absurd hypotes, att
arbetet skulle ha till avgörande motor
dödsdriften. Livets egna intressen äro fullständigt
tillräckliga att förklara handlingskraften och
dess inriktning. Visserligen är sant, att om en
vedstubbe visar sig motspänstig, jag också kan
känna vissa fientliga känslor mot den och
småprata med min motståndare. Men denna
aggressiva känsla, som har karaktären av lek,
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
