Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - John Landquist: Grymheten och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRYMHETEN OCH SAMTIDEN
övergång till trygghet: av sådan karaktär ha
varit Neros, Robespierres, Marats och senares
grymheter under deras skräckvälden.
I ett samhälle som genom goda lagar
skyddar medborgarnas rättigheter och erkänner
deras människovärde, sjunker grymheten undan
och komma sympatikänslorna till ledande
ställningar på väsentliga punkter. Orsaken härtill
är den respekt den ene känner för den andre
som lagskyddad och fri medborgare.
Grymhetens maktnjutning blir förbjuden, straffad
och ringaktad. Sådan var Europas utveckling
under 1800-talets fredsperiod fram till 1914.
Grymheten höll på att göra sig osynlig. Dess
uppträdande vid strödda tillfällen uppfattades
som okultur, efterblivenhet eller psykopatisk
defekt, synpunkter som förvisso inte förlorat
sin giltighet. Ännu under första världskriget
hade anständigheten stor makt, såsom framgår
vid en jämförelse med andra världskriget.
Men i nutiden har grymheten stigit fram ur
sin blygsels skugga och exponerat sin
skamlöshet inför all världen i gärningar, som stundom
äro ohyggligare än man känner från gamla
barbartider. Vad har orsakat denna
grymhetens renässans?
Svaret härpå kan bli klart. Det är
maktnjutningens frigörelse och människovärdets
nedsättande. Krigen och revolutionerna ha
frigjort nästan obegränsad makt hos härskande
partier och personer. Överallt, där demokratin
övergivits, har grymheten rest sin blodiga
bödelsbild, alltså främst i Ryssland och
Tyskland. Här må avvisas tankar på att vare sig
ryssar eller tyskar utmärka sig för någon
särskild grymhetsdrift framför andra folk. Orsaken
ligger, fruktar jag, i människans psykiska
konstitution, gemensam för skilda folk. Endast må
tilläggas att Tyskland berett den mest hemska
besvikelsen såsom ett gammalt kulturland. Det
visade sig här att århundradens odling av rätt
och sympatikänslor inte räckte till, då hela
makten beslagtogs av ett parti. Till denna
grymhetens nya blomstring bidrog också att
i båda ländernas revolutionära ideologi
medkänsla, mildhet, humanitet, objektivt skipad
rätt förhånades som föråldrade, kristna,
borgerliga fördomar. Man förkunnade "fast" och
hänsynslös klasskamp, raskamp, kamp mot
fientliga folk, och hänsynslösheten betydde i dessa
sammanhang grymhetens frigörelse. Härmed
påskyndades och intensifierades en utveckling,
mot vilken man redan eljest var på glid. Det
stora maktinnehavet tenderar nämligen alltid
att sjunka ned till grymhet. Det fordras en stor
insats av hämmande känslor för att hejda en
sådan utveckling. Den mäktige njuter nämligen
just i de värnlösas lidanden det mest påtagliga
beviset på sin makt.
Det är två slags frestelser, som driver den
mäktige ned mot grymheten. Den ena gruppen
frestelser bildas av hatet, avunden,
hämndlystnaden hos de förr förtryckta eller socialt
misslyckade eller av naturen eller eljest
missgynnade, som genom en omvälvning kommer till
makten. Deras tidigare kuvade hataffekter få
nu tillfälle att hämnas på de förr överlägsna.
En rik exempelflora ger grymheter av tyska
underhuggare i hemliga polisen och
militärbefälet under den nazistiska regimen. Samma
slags tortyrer och samma slags folk finner man
redan tidigare i verksamhet i den ryska polisen,
varom t. ex. Kravtjenko i "Jag valde friheten"
ger åskådliga berättelser. Denna slags psykiska
mekanism är välbekant ur allmänna livet och
i psykologin för närvarande rentav överbetonad
enligt mönstret av Nietzsches och Alfred Adlers
mindrevärdesfilosoferande.
Men det finns en andra frestelse till grymhet
för maktens ägare, som framträder även där
hat och hämndlystnad inte från början finnas.
Denna frestelse ligger däri, att allt eller mycket
synes den mäktige tillåtet, som inte är tillåtet
för människan i vanlig situation. Makten visar
sig för den som tillträder en maktställning i ett
icke demokratiskt land mycket större än han
anat: det kan tyckas som om det icke funnes
något slut därpå. Människan riskerar att tappa
balansen i en sådan situation. Kejsarvansinne
är namnet på den så förlorade balansen. Viktor
Rydberg har härom med tanke på kejsar
Caligula gjort en storartad reflexion. "I saknad
3 BLM 1948 v
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
