Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÄN PARIS
och förtvivlan, av stormande lycka och bitter
besvikelse. Man kan inte undgå att djupt
skakas av detta rop från en människa i nöd.
Vilken skillnad utgör inte den dova,
resignerade tonen i Jean Cayrols roman "Je vivrai
l’amour des autres" (Éditions du Seuil)! I den
första delen, "Ön vous parle", stiger en
anonym, undergiven stämma upp. Det är som om
någon talade till oss en natt då vi dröjt oss
kvar på boulevardens tomma bänkar eller vid
räcket utmed kajen. Någon kommer och sätter
sig bredvid oss, vi känner honom inte, vi
kommer aldrig att få se hans ansikte. Han är
den absolut ensamma människan, som
viljelöst, undergivet driver med strömmen. Han
har inget arbete. Är det för att det inte finns
något att få eller för att han inte kommer sig
för? Han har inget mål, ingen självaktning,
han är bortom hopp och förtvivlan. Så stiger
plötsligt hans stämma upp, dröjande, trevande,
oändligt avlägsen, men ändå så varm och
broderlig. Den är som en mjuk flod där
spillror driver omkring, ett föremål, ett
människoöde skymtar förbi, några
barndomsminnen, ett skyggt leende. Plötsligt blir stämman
ivrig men inte påträngande, den söker efter
litet mänsklig värme, om än bara i ett
gemensamt leende, men snart sjunker den åter ner
i trött resignation.
I andra delen, "Les premiers jours", möter
vi den okände igen. Nu får vi veta hans namn,
han heter Armand och bor hos en kamrat,
Albert, och dennes väninna Lucette. Med
hungriga ögon följer han deras lycka, han
värmer sig i deras kärlek. Han behöver den
för att leva. Vilka underbara stunder då han
lyckas komma loss ur sin ensamhet! Men
lyckan rämnar, när Lucette erbjuder sig åt
Armand, som förskräckt ryggar tillbaka. Han
kan inte uppleva lyckan annat än hos de andra,
han behöver Lucettes och Alberts kärlek till
varandra. Albert slår honom halvt sanslös.
Men vad spelar det för roll om de bara
fortsätter att älska varandra?
Cayrol har tidigare givit ut några finstämda,
lågmälta diktsamlingar, bl. a. "Miroir de la
Rédemption" (Cahiers du Rhone) och "Larmes
publiques" (Seghers). Det är också poeten
som talar i hans roman. Ett oändligt
medlidande, en nästan smärtsam ömhet för de
missgynnade strålar ut ur "Je vivrai l’amour
des autres". Det är snarare en prosadikt än
en roman han har skrivit, och i synnerhet i den
första delen märkes en tendens att komponera
en rad stilleben, omväxlande med
porträttskisser, vilka alla är utförda med mästarehand,
ödmjukt och kärleksfullt. I den andra delen
får romanen handling — den första är nästan
helt stillastående — men även här märkes en
förkärlek att dröja inför föremålen och
gatubilden.
Cayrol söker poesin djupt ner i föremålen,
på botten av verkligheten, André Dhotel
söker den genom och bortom. Det vilar något
av drömmens tjuskraft över hans roman "Le
plateau de Mazagran" (Éditions de Minuit).
Dhotel, som tidigare utgivit ett flertal romaner,
framträdde i höstas även som dramatiker med
en liten enaktare, "Le Pays des Cerisiers"
(utgiven i Cahiers de la Pleiade, april 1947).
Det blev emellertid ett svidande nederlag och
pjäsen måste läggas ner efter några dagar.
Den har dock sitt intresse, dels genom den
häftiga, karga skildringen av personerna, dels
genom ämnesvalet. Motivet är detsamma som
tycks återkomma i nästan alla Dhotels verk,
som man återfinner i den fängslande men en
aning långa romanen "Les rues de 1’aurore"
(Gallimard) och nu även i "Le Plateau de
Mazagran". Det kan i korthet beskrivas som
historien om en man som söker sin älskade,
omgiven av småstadens skvaller och
motarbetad av hemlighetsfulla makter. Det är en
intrig som starkt påminner om en saga, och
Dhotels berättelser är också sagor som utspelas
i en ytterst verklig miljö. Poesin gör inbrott
i verklighetens värld.
Dhotels stil i "Le Plateau de Mazagran"
förbryllar först och irriterar, skildringen verkar
valhänt, iakttagelserna godtyckliga. Men snart
sitter man fängslad av den fragmentariska,
oroande bild som så småningom framträder,
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
