Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
och som lämnar fritt spelrum åt vår fantasi.
Dhotel talar aldrig om allt han vet, och hans
konst kanske just består i denna sällsamma
kurragömmalek med läsaren. Den poesi, den
drömstämning som råder i "Le Plateau de
Mazagran" påminner om den man finner i
"Le Grand Meaulnes" av Fournier, men den
har en mycket verkligare bakgrund.
Personerna är på intet vis idealiserade, de skildras
tvärtom ganska osympatiskt. Småstaden i
vilken de rör sig skildras på ett kusligt sätt av
Dhotel som en enda härva av intriger och
förtal. Skvallrets anonyma, obarmhärtiga och
i det närmaste oansvariga makt spelar hos
honom något av ödets roll i tragedin. De mest
absurda rykten likaväl som de mest träffande
omdömen går som en löpeld genom staden,
forskande blickar spanar bakom varje fönster,
lyssnande öron finns bakom varje husknut.
Samhällets mest aktade medlemmar måste föra
en ständig och tröttande kamp mot förtalet,
som faller över dem vid minsta blotta. Skvallret
blir en hart när oövervinnlig motståndare för
den som inte anlägger konventionens mask.
Men bortom den tunga, kvävande stämningen
i staden lyser i skogen en ljus glänta.
Hjärtats oemotståndliga längtan och kärleken är
de ödesmakter som besegrar samhällsfängelset
och skvallrets hydra.
Av den äldre generationen finns det en
författare som inte har förlorat sin makt och
som inte har givit upp, det är André Breton.
Han är fortfarande en levande skapare, trots
schismen inom surrealismen, trots att många
avfallit. Han har nu ägnats en essay av den
som säkerligen var bäst skickad att ge oss ett
porträtt av Breton, nämligen Julien Gracq.
Hans "André Breton, Quelques aspects de
l’écrivain" (Corti) är ett oundgängligt
dokument för kännedomen om surrealismen inifrån
och kompletterar på ett lyckligt sätt Jules
Monnerots skarpsinniga studie "La poésie
möderne et le sacré" (Gallimard) och Maurice
Nadeaus utmärkta krönika "Histoire du
sur-réalisme" (Éditions du Seuil). Gracq använder
sig i stor utsträckning av samma språk som
Breton, han befinner sig på samma våglängd.
Hans porträtt blir därför kanske en aning
okritiskt men synnerligen väl i samklang med
modellen. Efter att ha skildrat den
dragningskraft Breton har utövat på alla som mött
honom, hur han verkligen har varit själen
i surrealismen, nämner Gracq den roll Hegel
och Freud spelade vid surrealismens födelse.
Det surreella skulle vara "den omedvetna och
handlande önskans ’projektion framåt’ av den
sublima punkt där det hegelska systemets
motsättningar skulle upplösas, de motsättningar
som freudismen dramatiserar genom att
förkroppsliga dem (kampen mellan medvetet och
omedvetet, mellan Eros och dödsinstinkten)".
Bretons prestige låg i att han bättre än någon
annan gav uttryck åt aningen om och längtan
efter denna samklang. Hans verk är en enda
självbiografi, hans liv ett enda äventyr:
sökandet efter det förlorade paradiset, dit endast
dikten kan leda. Det originellaste i Gracqs
essay är kanske kapitlet om Bretons stil, som
han underkastar en ingående analys. Man
kan inte nog rekommendera denna fängslande,
levande och lärorika studie. Surrealismen jämte
existentialismen förblir dock, trots den misstro
som ofta möter dem, de två livgivande polerna
i fransk litteratur av i dag, Sartre och Breton
spelar och har spelat en roll som man inte
nog kan beakta.
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
