Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Knut Jaensson: Pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
PESTEN
Camus’ "Pesten" är i jämförelse med hans
"Främlingen" en mindre konkret, mindre
sluten och mindre plastiskt utformad bok.
Stilen har samma klarhet, men enkelheten är
om man så vill större. Det stildrag som av
bekvämlighet helt schematiskt får kallas för
"hårdkokthet" är nästan borta, korten ligger
på bordet och de direkta uttalandena är
många. Problemen är mera levande än
figurerna, tillstånden i allmänhet mera pregnanta
än scenerna.
Men det är en villfarelse att tro att Camus
med "Pesten" har velat göra en bok av just
det slags fasthet och med precis det slags
hemlighetsfulla verkan som utmärkte
"Främlingen". Han har, för så vitt jag förstår, ansett
ämnet vara så stort och så allvarligt att det
fordrar ett slags konstnärlig asketism.
Samtidigt har han — och av samma orsak — känt
ett behov av att upplysa. Slutligen har han
låtit motivet bestämma själva rytmen i
berättelsen: han har vägrat att dramatisera
enformigheten.
Jag kan inte komma till någon annan
slutsats än den att hans allvar har lett honom rätt.
Skulle Camus exempelvis ha beskrivit pesten
med en livligare stil, så skulle han också ha
begått samma misstag som vi gör när vi
berättar om plågsamma men övervunna tillstånd,
nämligen det att vi koncentrerar dem så att
perspektivet blir felaktigt, sätter smärtans
höjdpunkter i relief och låter tröstlösheten och den
mekaniska upprepningen krympa ihop, med
andra ord förvandlar dessa tillstånd till ett
slags hemska men för minnet spännande
tilldragelser, till ett slags dystra äventyr. En av
förklaringarna till den respekt och det för-
Albert Camus: Pesten. Översättning av Elsa Thulin.
Bonniers 1948. 10:—.
troende som Camus inger är att han så strängt
avvisar de krav på att vara underhållande som
publiken inte upphör att ställa på författarna.
En helt annan sak är att den verkliga konsten
aldrig saknar den spänning som ligger i själva
skapandet, i gestaltningens process, i
svårigheten att välja, att rätt belysa, att avväga, alt
fixera och — att undvika att fixera.
När Camus har valt att i symbolisk form
skildra de hemsökelser som — för att hålla
sig till nutiden — med korta avbrott har
drabbat mänskligheten ända sedan det första
världskrigets utbrott och naturligtvis alldeles
speciellt de som Frankrike har varit utsatt för
under det andra världskriget, har han letts av
en säker konstnärlig instinkt. Det betyder
mindre att han genom att skildra detta "gissel"
som en faktisk pest har undgått att binda sin
krönika vid mer eller mindre autentiska
tilldragelser, som skulle ha kunnat förta dess
allmängiltighet, än att pesten konfronterar oss
med något fasansfullt som vi varken har
upplevt eller läst om i tidningarna. Härigenom kan
han rycka upp oss ur vår slöhet, besegra vår
glömska och få oss att på nytt uppleva
hemskheten och hemsökelsens problem utan att
uppfatta dem historiskt, det vill säga som något
förflutet. I den mån vi överhuvud har
förmågan att leva oss in i hans krönika om pesten
i Oran upplever vi en verklighet som blir
levande därför att den är ny. Det symboliska,
alltid nära förbundet med det konstnärliga,
har den dubbla uppgiften att ge en fördjupad
uppfattning av den inre verkligheten och en
oväntad gestaltning åt den yttre, vars drag vi
uppmärksammar bättre därför att vi inte
känner igen dem. Genom att göra gisslet till en
pest har Camus dessutom gett hemsökelsen det
stora perspektiv, utan vilket de skakande upp-
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
