Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
konsten att fånga den i ord. Båda ägde en
genial observationsförmåga, men Flauberts heta
andedräkt låter bara en tunn flora spira upp,
Turgenev däremot omger allt existerande med
en skönhetens fläkt: utan att förfalska
förskönar Vår Herre hela världen, t. o. m. den fulaste
dikesren om våren. Det var denna
musikaliskt-poetiska skönhetsfläkt som Dostojevskij inte
kunde förlåta Turgenev, och i Karmasinovs
gestalt i romanen "Onda andar" hånade han
honom. Turgenev å sin sida förhöll sig lika
avvisande gentemot Dostojevskijs måttlöshet
och eruption som mot Tolstojs
världsförbättrar-tendenser. Turgenev förverkligade i högsta
grad den konstriktning som man senare
betecknade med uttrycket l’art puré. Inte bara
Flaubert och Maupassant utan också den
moderna franska prosan är otänkbar utan
Turgenev. Hans stämma tillhör en genius, som förr
eller senare måste göra sig hörd i alla
länder. Walt Whitman kallade honom den noble,
melankoliske Turgenev. Och jag drar mig till
minnes att jag läst i en japansk kulturhistoria,
att Turgenev på grund av sin gratie, sin ädla
jämvikt, sin prononcerat estetiska känslighet
är den mest omtyckte ryske diktaren i Japan.
Och kanske tar jag inte miste, då jag påstår
att hans oförlikneliga naturkänsla, hans
landskapsmåleri, hans impressionism, denna
"träffsäkerhetens konst", hans vältempererade
humanism, hans sublima kvinnogestalters ädelmod
borde kunna bringa honom nära svenska
människor. Man får bara inte glömma, att Turgenev,
som skapade det ryska språkets lovsång, detta
smide av ord, är mycket svår att översätta.
Dostojevskij utövar verkan också i en dålig
översättning på grund av sina psykologiska
problemställningars borrande djup, och Tolstoj
på grund av sin rigorösa kraft; Turgenev
däremot målar och sjunger i sin prosa, och denna
behärskade förtjusning över ordet förmår bara
en gudabenådad diktare efterbilda.
Han hade vida höjt sig över det samtida
Rysslands kulturnivå och betraktade sina landsmän
och sitt varmt älskade hemlands problem från
européns ståndpunkt, och det förlät honom inte
hans av nationell inbilskhet sjuka landsmän.
De kallade honom förrädare; t. o. m. hans
bästa vänner, bland dem skalden Nekrasov,
vände honom ryggen. I sina memoarer berättar
Turgenev, att han från sina landsmäns sida
inte hört något annat än smädelser över sina
sista verk. Några år före sin död kände han
sig på grund av det allmänna, enstämmiga
fördömandet så nedtryckt, att han under tre års
tid inte publicerade en rad och hade för avsikt
att avsäga sig allt författarskap; men
förbittringen var svagare än hans genis intensitet:
dess segerrika flöde kunde inte hejdas.
Det är gripande med vilken överlägsen ironi
han som gammal man omnämner sina ryska
kritiker i sina memoarer, i synnerhet den som
skrev om hans "Jungfrulig jord": "Det är
varje anständig människas plikt att spotta på
denna bok och trampa den under fötterna." —
En annan recensent skrev i samband med de
lovordande utländska uppsatserna om samma
roman: "Må utlandet berömma honom av
hjärtans lust — vi anser det inte ens värt att spotta
på honom."
I allmänhet förebrådde man honom att han
fjärmat sig från det ryska livet och de ryska
människorna, det var, sade man, bara simpel
fåfänga och fikenhet efter popularitet som
föranledde honom att offentliggöra sina verk. Nu
då över sextio år förflutit sedan hans död, vet
vi att han inte bara skildrat sin epoks ryska
människa utan också skapat ett galleri av
odödliga ryska porträtt.
Alla ting finns ju sedan världens skapelse,
men konstnären kommer och belyser rummet,
så att tingen blir synliga. Turgenev har
genomlyst den ryska människan och avslöjat hennes
själ för europén. I hans värld träffar vi
representanterna för alla sociala skikt. Musjiken,
godsägarens tillhörighet, som köpes, säljes,
bytes som ett husdjur, har han på ett alldeles
gåtfullt sätt, utan att sentimentalisera honom,
upphöjt till ett helgon; liksom en ikon lyser i ett
milt gyllne sken den unga sedan år tillbaka vid
bädden fängslade bondkvinnan Lukerias gestalt.
En tradition vet att förtälja att "Ur en jägares
dagbok"1 var böndernas befriare tsar
Alexander II :s älsklingsbok och inspirerade honom
till hans stora reform. Fastän Turgenev alltid
kände sig som europé, har alla hans romaner
ryskt persongalleri. Europa kallade han sitt
hem, men han kunde aldrig befria sig från en
förtärande hemlängtan: en djup människas själ
kan väl vara allomfattande men blir aldrig
kosmopolitisk. Han behärskade franskan lika
bra som sitt modersmål, men hans själs matta
var vävd av ryska trådar; snittet på sin kostym
anpassade han efter det franska salongsmodet,
men inte själens form.
Också över de dystra händelseförloppen
1 Ny svensk upplaga i Forumbiblioteket 1948. 6: 50.
Samtidigt har på Tidens förlag utkommit Turgenjev:
"Min första kärlek". 2: 65.
4 BLM 1948 v
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
