Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mindre ursinnig saknad efter ordet ångest i
Martha Larssons bok. Det är — för att
använda en gruvlig term — ett signifikativt
modulationsfenomen, som ger en diskret vink
om det kräsna artisteriet hos den personlighet
som skrivit denna diktsamling.
Om man hos Martha Larsson ibland kan
sakna något av den expressivitet, som inte
sällan med stora offer vinnes av mera
modernistiska poeter, så får man inte saknaden ersatt
ifall man övergår till att läsa Solveig
Landquists nya diktsamling. "Klara dagar gå" kan
karakteriseras som intim, ibland en aning
entonig musik eller kanske ännu bättre som små
akvareller med rätt väl valda motiv, där
stämningsinnehållet är allt — eller intet. Stoffet är
onekligen omväxlande. Utom kärleken till
vanliga dagar "då ingenting händer", som är ett
huvudtema, finner man en smula kultur- och
naturromantik, en dikt över Brueghels
Betle-hemtavla och en om Oberon med "evig musik
under dödsbleka stjärnor", samt den ganska
fyndiga sagan om trollskeppet Refanut, som
varken elementernas raseri eller atombomben
kunde förgöra, men vars "månskensljusa
troll-skeppsträ" med förvånande lätthet förtärdes
av en liten mask. Solveig Landquist har
otvivelaktigt som poet en kultiverad röst, som ofta
fint ger uttryck åt genomsnittsupplevelsens
behag och bedrövelser. Men hon är, förefaller
det, en smula för litet motståndskraftig mot
allmänpoetiska stämningar och rekvisita, mot
poetiska ämnen av typen längtan och att ana
— eller icke ana — livets mening, mot
poetiska symboler som "stjärnors stillhet" och
"jordisk oro". Och den poetiska frågan "Var
finns de år som varit mina" har strängt taget
besvarats med en liknande fråga av Villon för
femhundra år sedan.
Ett ideal av sinnrikhet och fin raljans i
Harriet Löwenhjelms stil kan möjligen ha
föresvävat Ulla Berthels, en säkerligen
mycket ung dam. Om hennes bok, som heter
"På alla dunkelvägar", finns ingenting ont
att säga. Men man har nog ett intryck av att
det varit i ett ögonblick av litterär
medvetslöshet som detta oskyldiga manuskript beretts
tillfälle att komma i händerna på en större
allmänhet.
Den fjärde av vårens kvinnliga poeter,
debutanten Solveig Johs, har publicerat en
samling, där prosadikterna är det
värdefullaste. Verspoemen är antingen för hårda i
rytmen eller ur melodisk synpunkt kraftlösa.
Men prosan är desto vitalare, ger i högsta grad
tillfredsställelse åt svagheten för det
expressiva. Man kan också utan att överdriva kalla
den åskådlig, fyndig och i viss mening
välljudande. Och även om en del av
egendomligheten har rötter hos Nietzsche och Vilhelm
Ekelund och hos Sartre och Kafka, måste man
ändå beteckna den som starkt personlig.
Våldsamheten kan ju inte gärna vara enbart
virtuositet. I det första stora prosastycket ger
poeten besynnerligt bistra uttryck för
skönhetstörst och aristokratism, när hon ger goda
råd och stränga anvisningar om hur hon vill
bli behandlad efter ett eventuellt misslyckat
självmordsförsök. Kan man ordna en kärvt
sober existens utan allt det ovidkommande som
är andras angelägenheter eller ens eget
förflutna är räddningen ett faktum. Naturligtvis.
Därmed har man alltså intagit den minsta
tänkbara attityd som kan intagas — absolut
i sin anspråksfullhet, d. v. s. uppriktighet.
I Solveig Johs anspråksfullhet är kärnan ett
brutalt krav på självförverkligande, ett
avvisande av gråterskor och sierskor, ett val av
is och eld och inga band. Mot de oerhörda
styrkekraven på jaget svarar de regelrätta
mordförsöken på ångesten, som verkligen är
övertygande gestaltad: I lokaler bortom tid
och rum upplevs den outhärdligaste smärtan,
eller allt rasar samman, eller också sker den
slutgiltiga utraderingen eller föregripes den
totala förlusten:
Någonstans i mitt grumliga medvetande dog den
sista klangen och i en trädgård grävde någon gravar
så hastigt att spadbladet blixtrade som en klinga
ideligen skärande sår i jorden.
Eller också förenas krav och flykt i en myt
om den slutgiltiga stationen, en Kafkas "nur
für dich", där jaget skall möta "den lysande
liljan i dunklet därinne som egentligen är
klarhet". — Utspekulerat kaotisk men
suggestiv är den sista stora prosadikten "Cirkus
cirkel" med delvis surrealistiska inslag, där
allting avfärdas i ett ironiskt drama med
konfektaskar och rosor som slutvinjett — någon
detalj kan möjligen föra tanken till Ekelöfs
"gamle superkargör", men av den groteskt
hårfina nyanseringen hos Ekelöf finns mycket
litet hos Solveig Johs. Som en sista resurs i sitt
"puzzles mönster från den onödiga födelsen
till den nödvändiga döden" framför poeten
slutligen det universella skrattet. Solveig Johs
är färdig med spelöppningen i sin mycket
speciella psykologiska Grand Guignol-teater.
Man motser nästa akt.
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
