Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
het. En av personerna får t. ex. dra
paralleller mellan den förment sinnessjuke och den
"modernistiske" skalden — man kan också
i "Det eldröda landskapet" se ett försvar för
den dikt, som medvetet löser upp gängse
psykologiska begrepp för att finna en ny klarhet.
Framför allt handlar emellertid stycket om
nutidsmänniskans situation, om hennes
förhållande till sin ångest, "detta förbannade
modeord", som en av personerna uttrycker sig —
det må gälla skräcken hos folk som varit med
i krig eller ångesten hos dem som stått utanför,
liksom i ett tomrum. Enligt Martins mening,
som också blir den segrande, ligger botemedlet
i att man erkänner sin skräck, går rakt in i den
och därigenom bygger upp sitt nya jag, sitt
nya ansvar.
Som synes erinrar skådespelets idé rätt mycket
om grundmotivet i Stig Dagermans roman
"Ormen". Dickson har emellertid en mycket
mer optimistisk syn på de resultat som skall
nås om man lär sig att gå till botten med sin
ångest. Dagerman avhåller sig noga från att
profetera om utgången ifall människorna
erkänner sin rädsla, han förklarar helt allmänt
att det kanske blir bättre då och låter t. o. m.
sitt språkrör lida en ironisk ändalykt strax efter
det han gjort bokens slutsummering. Dicksons
Martin är däremot full av lyrisk entusiasm
över den morgonvärld som skall komma, så
att man närmast förvånas över att den som
så klart och skeptiskt kan se det beståendes
avigsidor så naivt kan generalisera om det
kommande. Den omvändelse som professorn
undergår är också rätt svagt motiverad, även
om innebörden bara är symbolisk.
Walter Dicksons stycke gör intryck av att
vara ett svårspelat läsdrama, som fått
skådespelets form därför att författaren på det sättet
lättast kunnat lägga fram sina tankar. Man
tror knappast att dess långa repliker och ofta
melodramatiska effekter skulle göra sig på
scenen, möjligen undrar man om inte ett
radioframförande skulle ge bäst relief åt
replikväxlingen. Skådespelets uppläggning av ett
huvudproblem för efterkrigsmänniskor gör ett
tilltalande intryck genom sin frimodighet och
oräddhet och ger ibland nya och överraskande
synpunkter, även om dess idéer kanske inte
är helt originella och även om man kan ha
svårt att dela dess trosvisshet.
Åke Runnquist
SKO JFRISKT
Marcel AymÉ: Det gröna stoet. Översättning
av Lorenz von Numers. Kokardserien
Wahlström & Widstrand
1948. 10:50.
Marcel Aymé är en sällsynt fågel: en fransk
humorist, och hemligheten med denne födde
berättares romaner och noveller är egentligen
den, att det alldagliga åter och åter glider
över i det overkliga, det häpnadsväckande och
absurda utan att författaren synes röra en
min och utan att läsaren lagt märke till det
eller förstått hur det gått till. Av hans mest
representativa roman, "La jument verte" från
1933, har Lorenz von Numers nu givit en frisk
och livfull svensk tolkning, där jag dock sätter
ett frågetecken för själva titeln; "Det gröna
stoet" låter i granskarens öron alltför
högtidligt och hade lämpligen kunnat utbytas mot
"märren", som bättre hade svarat mot
romanens ton och stämningsinnehåll i övrigt. Och
det förblir Numers’ hemlighet, varför "propos"
översatts med "monolog".
"Det gröna stoet" är en sällsynt skojfrisk
historia från en bondby i Jurabergen — Aymés
egen hemtrakt — från andra kejsardömets
sista år fram till Boulangerkrisen, buren av
mustig berättarkonst och bullrande sensuell
livsglädje efter mäster Rabelais’ recept.
Berättelsen är på ett särdeles roande och åskådligt
sätt uppbyggd över de stående motsättningarna
mellan det
republikanskt-progressiva-antikleri-kala lägret och det
monarkistiskt-klerikala-reaktionära, och den vimlar av komiska och
saftiga episoder, av vilka dock inte alla äro
enbart smakfulla — det gäller exempelvis om
upptågen vid gubben Messelons dödsbädd.
Detta hör i sin tur samman med den starkt
antiklerikala, för att inte säga antikristliga
tendensen, som inte väckt anstöt i Sverige,
eftersom den inte är riktad mot den lutherska
kyrkan — då skulle man fått se på ett
kattrakande! — utan gubevars mot den katolska,
vilken man som bekant får smäda hur mycket
som helst. Och den ljusa livssyn som här
kommer till uttryck vilar ytterst på myten om
naturmänniskans godhet och allmänna
förträfflighet.
Men med dessa reservationer — som inte
äro så högtidligt menade, eftersom boken är
så föga högtidlig — har man odelad glädje av
den muntert stoj ande berättelsen, inte minst av
det omaka brödraparet i dess centrum. Bonden
Honoré Hardouin är med mycken förälskelse
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
