Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
PERSONLIGT — MER ELLER MINDRE
Elsa Grave: Bortförklaring. Bonniers 1948.
5: 75.
Ingegerd Stadener: Den stora moderns grotta.
Wahlström & Widstrand 1948. 10:—.
Gunlög Bülow-Hübe : Vind och vila. Bonniers
1948. 3: 75.
Magda Lagerman: Etyd för svart tangent.
Bonniers 1948. 3:75.
Sture Axelson: Och plötsligt är det kväll.
Bonniers 1948. 5:60.
Bo Carpelan: Du mörka överlevande.
Bonniers 1947. 3: 75.
Vad som gör Elsa Graves lyriska stil
medryckande är kanske framför allt en viss fantasi-,
bild- och tankeflykt som ibland kan påminna
om Garcia Lorcas. Hon har samma ledighet
och skenbara nonchalans i dubbelexponerandet
av sina plåtar, i uppradandet av bild vid bild,
men det är inte den sortens kliniska tankeflykt
i vilken associationerna blir mål snarare än
medel: även till synes oorganiska
bildsamman-fogningar förstår Elsa Grave att använda sig
av i sina ranka och spänstiga
verskonstruktioner, så att de får både kontur och inre nerv.
Man skulle vilja tala om en svensk
flamenco-stil, det kunde passa som karakteristik både
av diktsamlingens föredrag, som är på en gång
knyckigt, utmanande och formfulländat, och
av dess innehåll, som bärs upp av ett slags kall
lidelse med plötsliga överslag från piskande
hån och trots till nästan vaggviseartat primitiv
ömhet eller melankoli. Till dessa Carmendikter
hör utom kärleksdikterna även sådana som
"Palatset", "Till det döda barnet", "Hägring".
Medelhavsinspirationen i dem förefaller mig
påtaglig:
Kärlekstankar vissla
som ärgiga kopparslantar
kring mitt huvud,
vissla som kulor kring soldatens stålhjälm
i den heta striden,
som gröna oliver synes de mig
när de falla–-
Vad gör det att denna temperamentsfulla
zigenerska några rader senare med ens be-
finner sig bland björkar eller att hon i
"Svinborstnatt" karikerar något som liknar en
Särimners dröm om lyckan och i "Efter
pastoralen" något man kunde tyda som "Hvila vid
denna källa" under ett Brattsystems egid? När
hon i sina stillsammare men därför inte
mindre passionerade mellanstunder
transfigu-rerar Michelangelos Pietà i ord eller intonerar
en "Midnattsmässa" är det som om hon gick in
i en medelhavskatedrals dunkel från det
detalj-vimlande och solstickande torget med all dess
ljusa grymhet mot människor och djur.
"Bortförklaring" är utan tvivel en märklig
diktsamling i vilken en författarinna söker
finna och kanske funnit sig själv, d. v. s. det
av sig själv som är en väg bort från detaljerna
och småaktigheterna i henne själv. För om jag
till sist skall uppehålla mig vid boktiteln, som
i detta fall utmärkt sammanhåller det hela, så
uppfattar jag den som ironiskt dubbeltydig:
hon misstänker sig själv för att vilja
’bortförklara’ saker och ting, men vad hon egentligen
vill är bokstavligen att förklara sig själv —
och mera bort till något renare och strängare
än bort från något:
bortförklarad skall du stiga
i en iskallt vidgad rymd.
Det finns många bud om vad man menar
med personlighet. Elsa Grave, som väl får
anses vara djupt personlig, menar tydligen att
man skall göra sig kvitt så mycket som möjligt
av utanverken och det tillfälliga. Ingegerd
Stadener, som också vill vara djupt personlig,
tycks hellre vilja trycka sin stämpel på allt
omkring sig, tillägna sig det i detalj, ja,
tillskriva sig det — om det är gott och vackert.
Det andra skriver hon på mannens och
"mannagudens" konto. Den inledande självbiografiska
skissen om barndomens trettiosex dockor och
en färglitografi av Capri på väggen kommer
en att tänka på att det otvivelaktigt också finns
en kategori som skulle kunna kallas de lyckliga
hemmens och de allt uppoffrande föräldrarnas
problembarn: de som, redan egocentriska,
uppfostras till egocentricitet. När författarinnan
långt senare kommer till det verkliga Capri
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
