Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
ge avkall på åtminstone en glimt av happy
end — som här. Med ett par decennier till på
nacken och befriad från en viss jargong
kommer kanske den begåvade unge författaren att
göra någonting annat av det intresseväckande
material han lagt fram i denna berättelse.
Slutet behöver inte fördenskull bli bittert eller
olyckligt. Men ett helt annat.
Gunnar Ekelöf
OVANLIG DEBUT
Vilgot Sjöman: Lektorn. En individualroman.
Norstedts 1948. 14: 75.
Vilgot Sjöman heter en ung debutant, vars
första, mycket omfångsrika roman jag har läst
med stigande häpnad och beundran. Även
en granskare med inrotad misstro mot
superlativer känner sig frestad att ta till dem inför
denna prestation, där en yngling visar sig sitta
inne med något av en fyrtiofemårings
mänskliga mognad och plötsligt framträder som en
färdig eller nästan färdig författare. Ahlins
och Dagermans debuter voro märkliga nog,
men båda kretsade dock kring ungdomligt
själsliv. Här däremot står en typisk
medelålderskris i centrum; dess invecklade förlopp
hän mot en skymtande lösning eller upplösning
har framlagts med en sammansatthet, en
klarsyn och insikt, en konstnärlig instrumentering,
som äro något ganska enastående i nyare
svensk prosa. Om det sedan brister här och var
i fråga om författarens samstämmighet med
stoffet, om anspänningen ibland blir alltför
märkbar, så är det inte mer än naturligt.
Vilgot Sjöman stannar inte vid yttre
verklighetsskildring och psykologisk realism i
vedertagen mening, fastän det finns breda sådana
partier, där man särskilt fäster sig vid dialog,
jargong och föreställningsvärld av betvingande
naturlighet från de mest skiftande miljöer,
akademiska, stor- och småborgerliga,
frireligiösa och proletära. Romanen har, om man så
vill, ett starkt fyrtiotalistiskt inslag, där
ängsligt förtigen ungdomsnöd, sinnenas och
gemenskapsbehovets, går vilse i torftigaste
storstadsfröjd och danshakserotik, i halvfullgånget
samlag och livsfarlig abort. Men där finns
också psykologisk kommentar, som åter och
åter glider över i stycken av inre monolog;
tanke- och känsloreferat, som lyftas upp i
suggestiva minnesfilmer, i bild och symbol och
prosalyriska koncentrat. Handlingen föres
sålunda framåt — eller bakåt — på ständigt väx-
lande plan. Det kan ibland verka en smula
förvirrande men samverkar på det hela taget till
rörligheten, mångtonigheten, motivrikedomen.
Inte minst yppa sig dessa i figurgalleriet, som
omfattar ända till ett tiotal huvudpersoner
förutom de talrika komparserna, samt i de skilda
synvinklar ur vilka stoffet knådats och
skärskådats, ytrealistiska och psykologiska, sociala
och religiösa. Man får till sist intrycket, att
denna debutroman uppsamlar och legerar
svenska berättartraditioner alltifrån
tiotalis-terna och framåt men ändå är både personlig
och självständig.
Sjöman har kallat sin bok "en
individualroman" och har med detta lite chosiga uttryck
redan på titelsidan velat upplysa om sin
människouppfattning och sitt synsätt. Figurerna
i hans roman åka i var sin kupé genom
tillvaron och kommunicera med varandra endast
i korridoren. Vart och ett av de tjugutre
kapitlen är koncentrerat kring någon av
huvudpersonerna. Av dessa ha lektorn och hans son fått
vardera fem på sin lott; den fabriksflicka som
ynglingen gör med barn har fått tre, den
pingstfrälsta Albertina Holm, lektorns
hushållerska, samt den katolske patern vardera två
och alla de övriga var sitt. Komposition och
inre balansproblem förefalla sålunda noggrant
genomtänkta och avvägda. Det tragiska,
energiskt genomförda grundtemat är just den
ensamhet på en, tu och flera man hand, som
beskäres varje människa såsom central, mer
eller mindre medveten livsupplevelse, medan
gemenskapen är och förblir något periferiskt
eller mest består av mer eller mindre nesliga
beroenden. Tankemässigt utvecklas temat av
den katolske patern, som den unge författaren
inte rått med att gestalta, kanske bland annat
därför att han titt och tätt tycks få tjänstgöra
som hans eget språkrör. Men ur detta djupa
främlingskap, som vi alla erfara inför
varandra, även våra närmaste, kunna vi i
sällsynta, kostbara fall förlösas genom att någon
ser oss i all vår nakenhet och svaghet, Gud
eller en älskad varelse, genom nåden eller
kärleken eller dessa båda tillsammans.
Pingströrelsens extatiska kollektiv eller katolska
kyrkans auktoritet, grundad på ojämförlig
erfarenhet om människans sanna väsen och
gudsbehov, företräda här de båda religiösa
alternativen. Jag vet inte rätt, under vilken av
rubrikerna "Erlerntes" och "Erlebtes", som
denna visdom hos den unge författaren hör
hemma. Även om man måste räkna med det
förra, har han förmått ge den gestaltande och
766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
