Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Sigfrid Siwertz: Den mogne Goethe. Direktörstal vid Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1949
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
DEN MOGNE GOETHE
Direktörstal vid Svenska akademiens högtidsdag den 20 dec. 1949
I det numera till stor del utplånade
Frankfurt am Main föddes den 28 augusti 1749
Johann Wolfgang Goethe. Tvåhundra år! För
en gångs skull bortser man från det
konventionella i allt detta jubilerande i nollornas
tecken. Vi stackars barn av 1900-talets
söndertrasade Europa har verkligen skäl att minnas
och begrunda Goethe, inte minst därför att han
under sin egen epoks svåra skakningar på ett
nästan gåtfullt sätt bevarade översyn,
besinning och värdighet. Redan som barn såg han
sin stad besatt av fransmännen och begagnade
då tillfället att studera fransk teater. Under
den stora revolutionens stormande
händelseutveckling sysslade han bland annat med sitt
vetenskapliga arbete om plantornas
metamorfoser, där en morfologisk utvecklingslära med
längre perspektiv än de politiska för första
gången skymtar. För övrigt var han också med
i kanondånet vid Valmy, där preussare och
österrikare misslyckades i att krossa
revolutionens trupper. För egen del konstaterade han
en lätt feber och för Europas ny historisk epok,
båda delarna med samma fattning. Intet
hindrar oss att tänka oss honom filande på
sin ”Faust” efter slaget vid Jena, när de
franska soldaterna skövlande stormade genom
Weimars gator. Hans genidyrkan och
universella läggning tillät honom trots allt inte att hata
Napoleon. I virvlarna kring kejsarens
framfart beskrev han i ”Dichtung und Wahrheit”
tillblivelsen av ett annat geni, hans eget.
Tyskarna hade svårt att smälta att han förmådde
tänka på annat än befrielsekriget.
Humanistens eviga dilemma bland politikens
paroxys-mer! Men eftervärlden har ändå vissa skäl till
tacksamhet.
Som en slutvignett till kapitlet om Goethe i
tidens stormar kan jag inte låta bli att erinra
om den gamla goda anekdoten om
fransmannen Sorets samtal med den åttioettårige Goethe
under julirevolutionens första dagar. Den 19
juli hade det i franska vetenskapsakademin
varit en strid mellan Cuvier och Saint-Hilaire
om arternas utvecklingsförmåga, Goethes
gamla vetenskapliga tanke, som nu äntligen
tagits upp av vetenskapen.
— Nå, utbrast Goethe, vad säger ni om
denna stora händelse. Det flammar upp.
Vulkanutbrottet har kommit.
— Ja, svarade Soret, det är en förskräcklig
historia. Det är föga hopp om en sådan eländig
familj stödd på en sådan eländig ministär. Det
slutar med att man jagar bort dem.
— Men jag talar inte om de där
människorna, utbrast Goethe. De är mig likgiltiga.
Det gäller den stora striden mellan Cuvier och
Saint-Hilaire.
Goethes utvecklingstanke föddes under en
revolution och slog igenom under en annan.
Vad som kanske allra mest fängslar hos
Goethe är hans väsens häpnadsväckande
fullständighet. Han var poet, dramatiker,
romanförfattare, tecknare, konstkännare, tänkare,
naturaliesamlare, vetenskapsman, statsman,
hovman och teaterdirektör. Han var mannen
som skrev ”Faust”, hittade ett nytt ben i
människans kranium och intrigerade Europa och
Talleyrand genom de råd han troddes ha givit
Napoleon i Jena och Erfurt. I en värld som
alltmera spaltats av specialister visar han den
häpnadsväckande bilden av ett stort friskt och
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
