Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Sigfrid Siwertz: Den mogne Goethe. Direktörstal vid Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1949
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID SIWERTZ
Goethe vid sextio år. Målning av Gerhard von Kiigelen
1808/1809.
livsdugligt geni utan ensidighet och
förvridenhet.
Voltaire skrev en gång:
Nous ne vivons que deux moments
qu’il en soit un pour la sagesse.
Hos Goethe blev vishetens ögonblick långt
och det är detta som gör honom oförglömlig.
”Götz” och ”Werther” och den ungdomliga
kraftgenialiteten i all ära, men det är först
efter den italienska resan Goethe finner de
tonfall inför vilka eftervärlden kan stanna i djup
och tacksam beundran. Från nyklassicismen
stammar den underbart rena klangen i
”Iphi-genie auf Tauris” med dess kvinnligt milda,
djupt gripande humanitetsevangelium. Denne
Goethe blev naturligtvis aldrig så populär som
han med Wertherfracken. För övrigt blev ju
ingen av hans verk någonsin läst så mycket
som rövarromanen ”Rinaldo Rinaldini”,
skriven av hans svåger Vulpius.
Litteraturhistorien känner väl knappast en
vackrare och mer befruktande vänskap än den
mellan Goethe och Schiller. Trots eller kanske
just på grund av deras väsens djupa olikhet.
Schiller var skrivbordsmänniska, retoriker och
rationalist, influerad av samtidens tyska
kunskapsteori och transcendentalism. Han hade
aldrig sett en trana när han skrev balladen om
Ibykos tranor. Hans behov av omedelbar
naturupplevelse inskränkte sig till en viss lust att
känna lukten av ruttnande äpplen när han
diktade. Goethe däremot avvisade mitt för näsan
på Kant och Fichte all kunskapsteori.
Tänkande över själva tänkandet var honom emot
och hans helhetssyn vägrade att dra någon
skarp gräns mellan människan och naturen. På
den punkten var han trots sitt vetenskapliga
intresse en ”naiv” diktare. Är Schillers dikt att
likna vid en byggd fontän med en ensam högt
stigande vattenstråle, så är Goethe ett helt
landskap fullt av levande och sorlande källor. Men
det hindrar exempelvis inte att två sådana
mäs-tarballader som ”Die Braut von Korinth” och
”Der Gott und die Bajadere” väl knappt skulle
kommit till utan hans ädla tävlan med Schiller.
Och att den senare även spelat en viss roll för
tillkomsten av världens första stora
bildningsroman ”Wilhelm Meisters Lehrjahre” är ju
bekant.
Efter Schillers död 1805 var Goethe en
ensam man men ingalunda en förbrukad. Han
visade sig som en mästare även i den svåra
konsten att åldras. Den gudarna älskar låter
de inte dö ung, utan de skänker honom en god
och fruktsam ålderdom. Kineserna uppfattade
ålderdomen som ett privilegium och Goethe
var nog också något av en mandarin. Vi berör
här en sida hos Goethegestalten som inte illa
lämpar sig att begrunda inom akademier, där
man har allt skäl att lära sig den svåra konsten
att åldras med behag.
Var det i förkänslan av ett mycket långt liv
som Goethe gav sig så utomordentligt god tid
med sina verk? Var det kanske ett överskott
av besinning och tålamod? Eller var det till
slut en heroisk självkritik i stil med
Michel-angelos? När första delen av ”Faust” först
publicerades i de samlade skrifterna (1806—
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
