Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MORGON
ivrig, spänd och allvarlig. Nästa brevlåda var
ett par kilometer därifrån, och den här gången
var huset till och med målat och hade
petunia-rabatter vid trappen och markerna runt
omkring var bättre och den här gången reste sig
mannen från verandan och kom ner till
grinden.
— Go midda, mr Stevens. Jaså Jackson
Fentry hängde juryn för er.
— Go midda, mr Pruitt, sa morbror Gavin.
Det verkar så. Berätta.
Och Pruitt berättade, även om morbror
Gavin på den tiden då och då glömde sig och
hans talesätt gled tillbaka till Harvard och till
och med Heidelberg. Det var som om folk såg
på hans ansikte och förstod att det han frågade
inte bara var till för hans egen nyfikenhet eller
hans eget själviska bruk.
— Men mor min vet mer om det än jag,
sa Pruitt. Kom med opp på verandan.
Vi följde honom upp till verandan, där en
fyllig, vithårig gammal dam i ren solhatt av
linne och klänning och rent vitt förklä satt i
en låg gungstol och spritade åkerärter i en
träskål.
— Det här är advokat Stevens, sa Pruitt.
Son till kommissarie Stevens, från stan. Han
vill ha reda på lite om Jackson Fentry.
Så satt vi också medan de berättade, medan
sonen och modern talade växelvis.
— Det där stället dom har, sa Pruitt. Ni
har sett en del av det från vägen. Och det ni
inte såg ser inte bättre ut det. Men hans far
och farfar har brukat det, tjänat sitt levebröd
på det och fött hustru och barn och betalt sina
skatter och inte varit skyldig en människa. Jag
vet inte hur det har gått till men dom har gj ort
det i alla fall. Och Jackson har hjälpt till från
det att han var så pass stor att han nådde opp
till ploghandtagen. Han blev aldrig mycket
större än så heller. Det blev ingen av dom.
Just därför kanske. Och Jackson brukade det
också på sin tid, tills han blev tjugufem och
redan såg ut som fyrti, bad inte en enda en om
hjälp, var inte gift eller nånting utan han och
far hans bodde där ensamma och tvättade och
lagade mat åt sig själva, för hur kan en karl
ha råd att gifta sig när han och far hans bara
har ett par skor ihop. Om det nu alls var lönt
att skaffa sig fru när det där stället redan hade
tagit död på hans mor och mormor innan dom
blev fyrti. Men så en kväll...
— Prat, sa mrs Pruitt. När far din och jag
gifte oss hade vi inte ens tak över huvet. Vi
flyttade in i ett hyrt hus på arrenderad mark ...
— All right, sa Pruitt. Men så en kväll kom
han till mig och sa att han hade skaffat sig
sågverksjobb nere vid Frenchman’s Bend.
— Frenchman’s Bend? sa morbror Gavin
och nu var hans blick mycket klarare och
vaknare än bara ivrig. Jaha, sa han.
— På dagspenning, sa Pruitt. Inte för att
bli rik. Bara för att tjäna lite extra pengar
kanske, riskera ett par år för att tj äna lite extra
pengar i stället för det liv farfar hans förde
tills han en dag dog bakom plogen och som
far hans skulle föra ända tills han dog i en
majsfåra, och sen skulle det bli hans egen tur
och inte ens en son hade han som kunde
komma och plocka opp honom ur lorten. Och
att han hade städj at en neger som skulle hj älpa
far hans att bruka stället medan han själv var
borta och ville jag kanske titta dit nån gång
då och då och se till att det inte gick nån nöd
på far hans.
— Och det gjorde du också, sa mrs Pruitt.
— Jag gick rätt så nära, sa Pruitt. Jag
brukade gå så pass nära att jag hörde honom svära
åt negern för att han inte var fortfärdig nog
och se negern försöka hålla jämn takt med
honom och tycka att det var skönt att Jackson
inte hade skaffat dit två negrer för om gubben
— och han gick på sexti då — hade måst sitta
hela långa dan i en stol i skuggan utan nåt i
händerna att skyffla eller hacka med, då skulle
han ha dött före solnedgången. Så gav sig
Jackson av. Han gick. Dom hade inte mer än en
mula. Men det är inte mer än så där femti
kilometer. Han var borta i så där två och ett
halvt år. Så en dag ...
— Han kom hem första julen, sa mrs Pruitt.
— Det stämmer, sa Pruitt. Han gick dom
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
