Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
där femti kilometerna hem och var hemma över
julen och sen gick han dom där femti
kilometerna tillbaks till sågverket.
— Vems sågverk? frågade morbror Gavin.
— Quicks, sa Pruitt. Gamla Ben Quicks.
Det var andra julen som han inte kom hem.
Så i början på mars ungefär, när flodbotten
vid Frenchman’s Bend skulle till att torka ut
dit ner som man kan driva timmer igenom
och man skulle ha trott att han tänkte sätta
i gång med sågverksjobbet på tredje året, då
kom han hem för att stanna. Han gick inte den
här gången. Han kom i en hyrd trilla. För han
hade geten och barnungen med sig.
—- Vänta, sa morbror Gavin.
— Vi fick inte reda på hur han kom hem,
sa mrs Pruitt. För han hade varit hemma över
en vecka innan vi kom underfund med att han
hade barnungen med sig.
— Vänta, sa morbror Gavin.
De väntade och såg på honom och Pruitt
satt på verandaräcket och mrs Pruitt spritade
fortfarande ärter ur de långa bräckliga
skidorna och tittade på morbror Gavin. Hans blick
var inte triumferande nu, mer än den hade
varit förbryllad eller ens mycket
begrundande förut. Den hade bara blivit klarare, som
om det som fanns bakom den hade flammat
upp, stadigt och vildare, men ändå stilla, som
om det gick fortare än berättelsen gick.
— Jaha, sa han. Berätta.
— Och när jag till slut hörde talas om det
och gick dit, sa mrs Pruitt, då var den där
barnungen inte två veckor gammal. Och hur
han hade hållit den vid liv och det bara på
getmj ölk ...
— Jag vet inte om ni känner till det, sa
Pruitt. En get är inte som en ko. En get kan
man mjölka varannan timme eller så. Det vill
säga hela natten också.
— Jaa, sa mrs Pruitt. Han hade inte ens
spädbarnskläder. Han hade några urklippta
mjölsäckar som barnmorskan hade lärt honom
dra på. Så jag sydde en del kläder och skulle
gå dit med dom. Han hade negern kvar till
att hjälpa far hans på ägorna och själv lagade
han mat och tvättade och skötte den där
barnungen, mjölkade geten för att den skulle få
mat. Och jag sa som så: ”Låt mig ta hand om
den. Åtminstone tills han blir avvand. Ni kan
också komma och bo hemma hos mig om ni
har lust.” Och han bara tittade på mig — liten,
mager, en redan utsliten stackare som aldrig i
hela sitt liv har satt sig till bords och ätit
så mycket han har rått med — och så sa han:
”Tack så mycket, frun. Jag klarar det nog.”
— Och det stämde också, sa Pruitt. Jag vet
inte hurdan han var som sågverksj obbare och
han har aldrig haft så pass gård att han har
kommit underfund med vad för sorts farmare
han var. Men pojken uppfostrade han.
— Jaha, sa mrs Pruitt. Och jag gav mig
inte. ”Vi har inte ens hört att ni var gift”, sa
jag. ”Jo, frun”, sa han. ”Vi gifte oss i fjol.
När barnet kom så dog hon.” ”Vem var hon?”
frågade jag. ”Var det en flicka från
French-man’s Bend?” ”Nej frun”, sa han. ”Hon kom
nerifrån.” — ”Vad hette hon?” frågade jag.
”Miss Smith”, sa han.
— Han hade inte ens haft så pass mycket
ledigt från sitt hårda jobb att han hade lärt sig
ljuga, sa Pruitt. Men den där pojken
uppfostrade han. När skörden deras var inne på
hösten, lät han negern gå och han och
gamlingen knogade på som vanligt. Han hade gjort
nån sorts väska, en sån där som indianerna lär
ha, till att bära pojken i. Det hände att jag
gick dit ibland när det var kyligt på marken
och fick se Jackson och far hans plöja och
hugga ris och den där väskan den hängde på
en gärsgårdsstör och pojken han stod kapprak
och sov i den precis som den var ett
fjäder-bolster. Fram på vårn lärde han sig gå och jag
kunde stå där vid gärsgårn och se det där lilla
krypet mitt ute i plogfåran där han gjorde så
gott han kunde för att hålla takt med Jackson,
ända tills Jackson stannade plogen vid
vändfåran och gick tillbaks och hämtade pojken
och satte honom grensle över nacken och tog
tag i plogen igen och fortsatte. Fram på
sen-sommarn kunde han gå riktigt bra. Jackson
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
