Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MORGON
gjorde en liten hacka åt honom av en käpp
och en bit takspån och man kunde se Jackson gå
och hacka med bomullsplantorna opp till halva
låret, men pojken kunde man inte se alls. Man
såg bara hur det rörde sig i bomulln där han
var.
— Jackson gjorde kläder åt honom, sa mrs
Pruitt. Sydde dom själv, för hand. Jag gjorde
några plagg och gick dit med dom. Men jag
har bara gjort det en gång. Han tackade och
tog emot. Men man såg det tydligt. Det var
som om han till och med var avundsjuk på
själva myllan för det som barnet måste äta för
att hålla sig vid liv. Och jag försökte övertala
Jackson att ta honom till kyrkan och få honom
döpt. ”Han har redan fått namn”, sa han. ”Han
heter Jackson och Longstreet Fentry. Det är
far som har gett honom båda två!”
— Aldrig for han nånstans, sa Pruitt. För
var man såg Jackson, så såg man pojken också.
Om han hade måst stjäla den där pojken nere
vid Frenchman’s Bend, kunde han inte ha haft
honom närmare in på sig. Det var till och med
gamlingen som brukade köra över till Haven
Hill och köpa det dom behövde i butiken där,
och enda gången Jackson och pojken var skilda
åt så mycket som en hårsmån, det var en gång
om året när Jackson for in till Jeff erson för
att betala skatten och när jag första gången
såg pojken trodde jag det var en settervalp tills
jag en dag gick dit när jag visste att Jackson
hade åkt och betalat skatten och då låg pojken
under sängen utan att göra nåt väsen av sig,
bara intryckt i ett hörn och låg och tittade på
mig. Han blinkade inte en gång. Han var precis
som en räv eller en vargunge som man har
fångat kvällen förut.
Vi såg honom ta en snusdosa ur fickan och
vippa över en lagom dosis i locket och sen ner
innanför underläppen och med ytterlig
försiktighet knacka det allra sista kornet från locket.
— Jaha, sa morbror Gavin. Sen då?
— Det var allt, sa Pruitt. Sommarn därpå
försvann han och pojken.
—- Försvann? sa morbror Gavin.
— Just det. Dom var borta en morron helt
enkelt. Jag visste inte när. Och en dag stod jag
inte ut med det längre, jag gick dit och huset
var tomt och sen gick jag ut på ägorna där
gamlingen höll på och plöjde och först trodde
jag att staget mellan ploghandtagen var
sönder och han hade bundit en gren över
handtagen, tills han fick syn på mig och ryckte till sig
grenen, och då var den den där bössan och det
han sa åt mig var väl ungefär samma sak han sa
åt er i morse när ni stannade där. Året därpå
hade han negern till hjälp igen. Och sen efter
så där en fem år kom Jackson tillbaks. Jag vet
inte när. Han var bara där en morron. Och
negern var borta igen och han och far hans
skötte stället som vanligt. Och en dag stod jag
inte längre ut utan gick dit och jag stod
där vid gärsgårn där han höll på och plöjde
tills han efter ett tag hade plöjt sig ända fram
till gärsgårn och fortfarande inte så mycket
som sett åt mig. Han plöjde rakt förbi mig inte
fem meter ifrån, fortfarande utan att se åt mig
och så vände han och kom tillbaks och jag sa:
”Har han dött, Jackson?” och då såg han på
mig. ”Pojken”, sa jag. Och han sa: ”Vilken
poj ke?”
De bjöd oss stanna kvar på middag.
Morbror Gavin tackade dem.
— Vi har en liten matbit med oss, sa han.
Och det är femti kilometer till Varners affär
och trettisex därifrån och till Jefferson. Och
våra vägar är inte riktigt vana vid bilar än.
Så var det just i solnedgången som vi körde
fram till Varners affär i Frenchman’s Bend.
Och än en gång var det en karl som reste sig
från den tomma verandan och kom ner för
trappan till bilen.
Det var Isham Quick, det vittne som först
hade stött på Thorpes kropp — en lång,
gänglig karl i fyrtifemårsåldern med något slags
drömmande uttryck i ansiktet och närsynt
blick, tills man upptäckte att det låg nånting
slugt bakom den, ja, till och med nånting
gäckande.
— Jag har väntat på er. Verkar som ni har
skjutit bom, sa han och blinkade åt morbror
Gavin. Den där Fentry.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
