Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
— Ja, sa morbror Gavin. Varför sa ni inte
till mig.
— Jag kom inte underfund med det själv,
sa Quick. Det var inte förrn jag fick höra att
juryn eran var hängd, och det av en man, som
jag kopplade ihop namnena.
— Namnena? sa morbror Gavin. Vilka
na ... Det gör detsamma. Berätta bara.
Så vi satt på verandan till den stängda och
övergivna affären medan cikadorna gnisslade
och rasslade i träden och eldflugorna blinkade
och svävade över den dammiga vägen och
Quick berättade det, där han satt bortanför
morbror Gavin på bänken och spretade med
benen, lös i lederna, som om han fullständigt
skulle gå i bitar så fort han rörde sig, och
pratade med slö, hånfull röst som om han hade
hela natten på sig att berätta det och det också
skulle ta hela natten att berätta det. Men så
länge varade det inte. Det varade inte ens
tillräckligt länge för det som fanns i det. Men
morbror Gavin påstår att det inte behövs
många ord för att tala om summan av all
mänsklig erfarenhet. Det finns nån som redan
har gjort det med sju: Han föddes, han led
och han dog.
— Det var far min som anställde honom.
Men när jag fick reda på varifrån han kom,
då förstod jag att han skulle arbeta, för folk i
den trakten har aldrig haft tid att lära sig nåt
annat än hårt arbete. Och av samma orsak
visste jag att han skulle vara hederlig, för det
fanns ingenting där han kom ifrån som nån
kunde vara så begiven på att han lärde sig
stjäla det. Det enda jag tycks ha underskattat
var hans förmåga att älska. Jag tänkte förstås
som så att eftersom han kom därifrån han
kom, så hade han aldrig haft nån och det av
samma orsak som förut — att till och med
förmågan att fatta vad kärlek är hade gått
förlorad för honom sen generationer tillbaka när
den allra första hade måst göra sitt slutliga
val mellan kärleken och brödfödan.
— Så började han arbeta och gjorde samma
sysslor och lyfte samma lön som negrerna. Tills
jag sent på hösten när flodbotten blev blöt
fick reda på att han hade kommit överens med
far om att stanna till våren som vakt och
upp-syningsman med tre dar lediga över julen så
han kunde fara hem. Och det gjorde han och
året därpå när vi körde i gång igen, då hade
han lärt sig så mycket om jobbet och så
stannade han kvar och framemot mitten av
som-marn skötte han hela sågverket själv, och mot
slutet av sommarn åkte far inte dit alls och j ag
for bara när jag hade lust, kanske en gång i
veckan eller så och på hösten pratade far och
jag till och med om att bygga en stuga åt
honom att bo i i stället för den där
halmmadrassen och en gammal trasig järnspis i
kokskjulet. Och han stannade över den vintern
också. När han for hem den julen visste vi
inte, varken när han for eller kom tillbaks, för
jag hade inte varit ute där sen hösten.
— Så en eftermiddag i februari — det hade
varit mildväder ett tag och jag var väl lite
rastlös — åkte jag ut dit. Det första jag fick
se va hon och det var första gången jag hade
sett det också — en kvinna, ung, och kanske
hon hade varit vacker för resten när hon var
vid normal hälsa, jag vet inte jag. För hon
var inte bara mager, hon var utmärglad. Hon
var sjuk, såg ut att vara mer än bara svältfödd,
även om hon fortfarande var på benen och det
var inte bara för att hon skulle ha den där
barnungen som det knappt var en månad kvar
till. Och jag säger: ”Vem är det där?” och
han tittar på mig och säger: ”Det är min fru”,
och jag säger ”Sen när? Ni hade ingen fru
i höstas. Och det är inte en månad kvar tills
barnet kommer.” Och han säger: ”Vill ni att
vi ska ge oss av?” och jag säger: ”Vad skulle
jag vilja det för?” Jag tänker berätta det här
efter det jag vet nu, efter vad jag fick reda på
sen dom där båda bröderna dök opp här tre
år senare med sina domstolspapper, inte efter
vad han berättade för mig, för han har aldrig
berättat ett dugg för nån.
— All right, sa morbror Gavin. Berätta.
— Jag vet inte var han fick tag på henne.
Jag vet inte om han hittade henne nånstans
eller om hon bara kom till sågverket nån dag
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
