Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I MORGON
eller nån natt och han tittade opp och fick syn
på henne och det var som den där karln sa
— ingen vet var eller när varken kärleken eller
blixten kommer att slå ner, utom att den inte
slår ner på samma ställe två gånger, för det
behöver den inte. Och j ag tror inte hon var ute
och letade efter sin äkta man som hade
övergett henne — troligen gav han henne på båten
och löpte i väg så snart hon talade om att hon
var med barn — och j ag tror inte hon var rädd
eller kanske skämdes för att ge sig hem igen
för att hennes bröder och hennes far redan
från början hade försökt hindra henne från att
gifta sig med karln. Jag tror helt enkelt det var
samma sorts intrasslade och inte särskilt
klyftiga och rätt så obarmhärtiga högfärd som
bröderna själva svängde omkring sig med i en
timmes tid den där dan.
— Där var hon nu i alla fall och jag tror
hon visste att hennes tid inte skulle bli lång
och han sa åt henne: ”Vi kan väl gifta oss”,
och hon sa: ”Jag kan inte gifta mig med dig.
Jag har redan en man.” Och hennes tid kom
och hon låg där på halmmadrassen och han
matade henne väl med sked och hon visste nog
att hon inte skulle komma opp mer och han
tog dit barnmorskan och barnet föddes och
både hon och barnmorskan visste väl vid det
laget att hon aldrig skulle resa sig från
madrassen mer och dom kanske till och med
övertygade honom till slut, eller kanske hon förstod
att det inte spelade nån roll i vilket fall som
helst och han hämtade mulan som far hade
låtit honom ha kvar och red dom tolv
kilome-terna till pastor Whitfield och kom tillbaks
med Whitfield i dagningen och Whitfield vigde
dom och sen dog hon och han och Whitfield
begravde henne. Och på kvällen kom han hem
till oss och sa till far att han skulle sluta och
lämnade tillbaks mulan och sen for jag ut till
sågen några dar senare och då var han borta
— bara halmmadrassen och spisen var kvar och
tallrikarna och kastrullen som mor hade lånat
honom och alltihop var diskat och rent och
oppställt på hyllan. Och sen tredje sommarn
efter det kom dom där bröderna Thorpes . ..
— Thorpes, sa morbror Gavin.
Det skymde fort nu som det gör i våra
trakter och jag kunde inte alls se hans ansikte
längre.
— Berätta, sa han.
— Högfärdiga som hon — den yngsta var
väldigt lik henne — kom dom sättandes med
sheriffen eller nåt biträde eller vad han nu
var och papperet klart med stämplar och sigill
och allting och jag säger: ”Så här får ni inte
bära er åt. Hon kom hit frivilligt, sjuk och
utan nånting och han tog henne in till sig och
gav henne mat och skötte henne och skaffade
hjälp när barnet föddes och en präst som
begravde henne. Dom var till och med gifta innan
hon dog. Det kan både prästen och
barnmorskan intyga.” Och den äldsta brodern
säger: ”Han kunde inte gifta sig med henne.
Hon hade redan en äkta man. Honom har vi
redan gjort klart med.” Och jag säger: ”All
right. Han tog hand om pojken när ingen
annan gjorde anspråk på honom. Han har
uppfostrat pojken och klätt och fött honom i två
år och mer än så.” Och den äldsta drog opp
en portmonnä ur fickan och släppte ner den
igen. ”Det tänker vi också gottgöra — när vi
har sett pojken”, säger han. ”Han hör till vår
familj. Vi vill ha honom och vi tänker få
honom också.” Och det var inte första gången det
slog mig att den här världen inte sköts som
den borde skötas en massa fler gånger än vad
som sker och jag säger: ”Det är femti
kilometer dit. Ni vill väl ligga här över natten och
låta hästarna vila ut.” Och den äldsta tittar på
mig och säger: ”Dom är inte trötta. Vi ska inte
stanna.” ”Då följer jag med er”, säger jag.
”Det får ni gärna göra”, säger han.
— Vi åkte till midnatt. Så jag trodde att jag
skulle ha en chans då, fast jag inte hade
nånting att köra med. Men när vi selade av och la
oss på marken, då la sig inte den äldsta
brodern. ”Jag är inte sömnig” säger han. ”Jag
sitter oppe ett tag.” Så det var ingen idé och
jag somnade och sen var solen oppe och då var
det för sent och fram på förmiddan kom vi till
den där brevlådan med namnet på som man
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
