Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - William Faulkner: I morgon. Novell. Översättning av Mårten Edlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
inte kan undgå att se och det tomma huset där
ingen varken syntes eller hördes till förrän vi
hörde yxan och gick runt till baksidan och han
tittade opp från vedhögen och fick se det han
antagligen hade väntat sig att få se varenda
gång solen gick opp dom sista tre årena. För
han slutade inte ens hugga. Han sa till den lilla
pojken: ”Spring. Spring ut på åkern till farfar.
Spring” och kom rakt på den äldsta brodern
med yxan redan höjd och hugget redan
påbörjat, tills jag lyckades få tag på den i skaftet just
som den äldsta brodern fick grepp på honom
och vi lyfte honom rakt opp från marken och
höll honom eller försökte åtminstone. ”Stopp
nu, Jackson!”, säger jag. ”Stopp nu! Dom har
lagen på sin sida!”
— Sen var det nåt litet kryp som började
sparka och klösa mig kring benen. Det var den
lilla pojken och inte ett ljud sa han utan bara
snurrade runt både mig och bröderna och slog
oss så högt han nådde med en vedpinne som
Fentry hade huggit. ”Ta fast honom och bär
honom till kärran”, säger den äldsta. Så den
yngsta tog fast honom och han var nästan lika
svår att hålla som Fentry och sparkade och
for till och med sen den yngsta hade lyft opp
honom och fortfarande sa han inte ett Ij ud och
Fentry ryckte och slet som två ända tills den
yngsta och pojken inte syntes till längre. Då föll
han ihop. Det var precis som om alla ben i
kroppen på honom hade blivit vatten så att j ag
och den äldsta brodern satte ner honom på
huggkubben som om han inte hade några ben
alls och la honom bakåt mot veden han hade
huggit och där låg han och flåsade med lite
spottfradga i var mungipa. ”Så är lagen,
Jackson”, säger jag. ”Hennes man lever
fortfarande.”
— ”Jag vet det, säger han och det är inte
mycket mer än en viskning. Jag har väntat det.
Det var väl därför jag blev så överrumplad.
Nu är jag bra igen.”
”Jag beklagar det här”, säger brodern. ”Det
var först i förra veckan som vi fick reda på det.
Men han hör till vår familj. Vi vill ha hem
honom. Ni har tagit väl hand om honom. Vi
tackar er. Hans mor tackar er. Här”, säger han.
Han tog portmonnän ur fickan och stack den
i handen på Fentry. Sen vände han sig om och
gick därifrån. Efter en stund hörde vi kärran
vända och köra ner för backen igen. Sen hörde
vi den inte längre. Jag vet för resten inte om
Fentry hörde den alls.
■— ”Så är lagen, Jackson”, säger jag. ”Men
lagen har två sidor. Vi far till stan och pratar
med kommissarie Stevens. Jag följer med er.”
— Då satte han sig opp på huggkubben,
långsamt och stelt. Han flämtade inte så häftigt
nu och han såg ut att må bättre också utom
i blicken och den verkade för det mesta liksom
lite bländad. Så höjde han handen som höll i
portmonnän och började torka sig i ansiktet
med portmonnän som om den var en näsduk.
Jag tror inte ens han visste att det fanns nåt
i handen på honom förrän då för han tog ner
handen och tittade på portmonnän i kanske
fem sekunder och sen kastade han den — han
slängde den inte precis, han bara kastade den
som man kastar en näve smuts som man har
undersökt för att se vad det är — kastade i väg
den över huggkubben och sen reste han sig och
gick över gårn mot skogen, gick rakt fram och
inte så fort och såg inte större ut än den där
lilla pojken och in i skogen bar det av.
”Jackson”, säger jag. Men han såg sig inte om.
— Och jag låg över natten hos Rufus Pruitt
och lånade en mula av honom. Jag sa att jag
bara var ute och såg mig omkring, för j ag hade
ingen större lust att prata med nån och morron
därpå band jag mulan vid den där grinden och
började gå uppefter stigen och först såg jag
inte alls gubben Fentry på verandan.
— När jag sen fick syn på honom rörde han
sig så fort att jag inte ens visste vad han hade
i händerna förrän det sa ”pang” och jag hörde
hagelsvärmen rassla i löven ovanför mig och
mulan gjorde så gott hon nånsin kunde för att
slita sönder grimman eller hänga sig i
grindstolpen.
— Och en dag så där ett halvår sen
Buck-snort hade slagit sig ner här och slagits och
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
